Adolescent idiopatisk Skolios

Denna veckan har jag mest varit hemma och tagit det lugnt då min mage har bråkat väldigt mycket.
Var i skolan igår och så var jag nere på AF och lämna in lite papper.
Idag har jag jobbat då jag jobbar extra denna och nästa vecka.

Jag skrev lite om min skolios i ett tidigare inlägg och tänkte återkomma till min skolis.

Jag har Adolescent idiopatisk Skolios. Detta innebär en krökning av kotpelaren.
2010-01-28 blev jag tvungen att gå igenom en skoliosoperation.
Denna operation innebär att ryggen rätas ut och låses, i mitt fall från den 3:e bröstkotan till den 1:a ländkotan.
Detta innebär att en stor del av bröstryggen är låst och därmed är rörligheten i ryggen reducerad.

Jag är opererad i 12 kotor.
Jag var inlagd i 9 dagar.
Jag hade en krök på 50 grader innan operationen, idag är kröken 17 grader.

Varför jag fortfarande har ont i ryggen och även ofta i bröstet är (enligt min läkare) för att jag är otränad.
Jag kommer inom kort få en sjukgymnast så att jag kan börja bygga upp mina muskler.

Detta var lite om min skolios.

På måndag blir det att åka ner till Staffanstorp/Malmö och åker nog hem igen på fredag kväll. Har inte så mycket mer att skriva om just nu

Over and out!

Kära 15-åriga jag – i väntan på operation

Du kommer snart att få ett besked som vänder upp och ner på dina planer de närmsta åren.
Du kommer inte närvara på skolan under 2,5 månader
Du kommer ligga på sjukhus.
Du kommer skälla på sköterskorna.
Du kommer få en grym överdos av morfin.
Du kommer ha ont och du kommer inte kunna vända dig själv i sängen.
MEN du kommer att kämpa.
Kämpa för att komma ifrån sjukhuset.
Kämpa för att det är det enda rätta.
Kära 15-åriga jag.
Det finns en sak som jag vill att du ska veta.
Du är inte ensam.
Du är inte ensam om att vara rädd, om att vara ledsen och det är okej.
Kära 15-åriga jag, det är okej att känna. Oavsett känsla. Det är okej.

Det besked som du snart kommer att få, kommer göra dig mycket upprörd.
Du kommer bryta ihop i sjukhuskorridoren.
Du kommer ha mycket tankar som snurrar runt i ditt huvud.
Du kommer snart att ligga i en sjukhussäng livrädd.
Livrädd för att bli förlamad och livrädd för att försvinna..

Kära 15-åriga jag, ensam är inte alltid stark, starkast är vi faktiskt tillsammans.
Du behöver inte vara tuff jämnt.
Du behöver inte bita dig i läppen för att inte gråta.
Speciellt en sak vill jag att du ska veta.
Du kommer att klara det.
Du kommer att ta dig igenom motgångar.
Tack vare din familj och tack vare dig själv.
För exakt 4 år, 11 månader och 4 dagar sedan låg jag inne på Malmö sjukhus för att genomgå en skoliosoperation.
Jag minns att jag skällde på läkarna för minsta lilla, jag mådde sällan illa men jag hade istället mycket ont.
Sköterskorna glömde ställa in pumpen till morfinet, jag fick för mycket morfin.
Dom ville koppla mig till en respirator för att jag andades så dåligt men jag sa nej.
Jag visste att jag hade rätt att neka läkarvård, och jag tänkte att om jag dör så är ingen gladare än jag. Men även det helvetet tog jag mig igenom
Kära 15-åriga jag, Allt har gått jätte bra och du håller dig fortfarande ovanför ytan.

Imorgon blir det att vakna i tid så att jag får en tid bokad till min läkare och en ny röntgen.

over and out