15/11 – 2018

long time no seen, men ni är väl vana vid att jag är frånvarande.

Det är mycket som har hänt men ändå så har det inte varit något intressant och vissa saker kan man inte dela med sig av.
Var på gastroskopi för ett tag sedan och de hittade inget fel. Kan ju glädjas åt att jag inte har magsår iallafall.

Jag har gjort om på mitt rum då vi hittade ett höj och sänkbart skrivbord som var bortskänkes och jag kan inte beskriva hur skönt det är att kunna variera mellan att stå och sitta.

Jag hade tänkt att göra ett blogginlägg för en uppdatering på hur oktobers daylio-diagram såg ut men det har helt enkelt inte blivit av så här kommer den. Jag tog ju en paus från det hela september för att jag kände att just då var det för tufft och det kändes som ett jobbigt krav. Känslomässigt så har det varit som en bergochdalbana

I tisdags var det min födelsedag, och nu är jag tydligen 24 år gammal! Om ett år är man halvvägs till 50 så än sålänge så är jag bara en antik ungdom. 🙂

När jag dök upp på jobb så blev jag lite förvånad för det var så oväntat.. när jag kom in i salen där jag brukar sitta och jobba så sjöng eleverna och min fina handledare/vän för mig och jag hade inte räknat med det riktigt. Det gjorde verkligen min dag.

Min underbara vän som även är min handledare gav mig en skit snygg tröja och så vet hon om att jag är té-beroende så fick tulsi och en påse mynta. Huuur fint!?

Fick pengar av familjen och det är bra för jag ska till Ullared i december. Har redan ångest över hur mycket folk det kommer vara så det blir en utmaning. Men de säger ju att man måste utsätta sig för de som man tycker är jobbigt.

Hoppas ni mår bra!

 

02/11 – 2018

Sovit som en kratta de senaste dagarna, Antingen somnar man för sent, vaknar upp under natten eller så vaknar man upp för tidigt. Är verkligen så sämst på att sova.
Tänk vad sömnbrist kan göra med en egentligen. Känner mig helt alien atm.

Det här med depressiva perioder som återkommer titt som tätt, whyy?
Speciellt när det inte finns något konkret som gjort att man började må sämre, allt är inte helt svart, jag har oftast okej dagar, det är nog kvällar och nätter som är jobbiga emellanåt.
Det är en sak att må dåligt pga anledningar men de är en annan sak när man mår dåligt utan att kunna förklara varför.
För att kunna hjälpa en person som mår dåligt så måste man veta hur det är när man verkligen ligger nere på botten.
Men det är oftast det enda man inte kan förklara för att man förstår inte själv.
Så det enda man behöver förklara går inte ens att förklara…

Jag har försökt att inte ge ångesten så mycket plats, jag har också försökt att sortera ut vad som faktiskt är logiskt och inte.

Tanke – Känsla – Handling.

Jag kan ha en tanke men det behöver inte betyda att det jag tänker stämmer överens med verkligheten. Något som är litet för en person kan vara stort för mig. Om jag sagt något som jag t.ex ångrar så kan jag gå i flera dagar och fundera på varför jag sa som jag sa, vad jag kunde gjort bättre, annorlunda. Jag överanalyserar de mesta och kan vara slitsamt i längden..

Jag mår egentligen betydligt bättre än vad jag gjort tidigare.
Men ibland spelar det ingen roll hur bra man har det. Livet kan kännas jävligt tufft ändå.
Jag har väldigt mycket saker att glädjas över.
Både med mig själv och personer i min omgivning.
Jag är stolt över den jag är och de framsteg jag gjort genom åren.
Det har inte alltid varit ”lätt” att vara jag.

Försöker träna på min positiva sida så tänker skriva tre saker jag uppskattar med mig själv:

– Jag är ödmjuk.
– Jag är envis.
– Jag har lätt att sätta mig in i andras situationer.

Små steg kan bli stora steg!

Har ni tre saker ni uppskattar med er själva?

 

Lära sig att bygga fallskärmar

Tillit kan vara svårt, jag har väldigt dåliga erfarenheter kring just tillit.
Jag har ett fåtal personer som jag kan lita på.
Mina fallskärmar består av familj, vänner och ekonomi.

Ekonomin har inte varit den bästa och är inte den bästa, men det är viktigt att veta hur man ska klara sig.
Det är också viktigt att ha personer som fångar upp en när man inte kan göra det själv.
Ibland kan det också vara skönt att låta någon annan känna åt en, om ni förstår vad jag menar.

Jag ser livet som ett stort pussel och om jag försvinner så blir det inte längre helt.
Jag förlorade en stor del i mitt pussel när Malin dog. Jag förstår inte hur jag har överlevt.
Idag är det exakt ett år sedan som hon dog och det är väldigt tungt.
När jag fick veta att hon inte levde mer så ville jag inget annat än att dö själv.
Dels på grund av min hemska period som jag var i just då men också för att jag förlorade en stor trygghet i mitt liv.


Jag måste fortsätta att härda ut trots att jag har fler dagar och nätter där jag bara vill dö än att fortsätta detta livet.
Jag vill ju som sagt aldrig gå igenom samma helvete igen. Jag vill bli belönad.
Så nu försöker jag finna mig i det som är och använda mina fallskärmar för att klara av detta livet.
Jag måste ständigt bygga på de fallskärmarna jag har för att de ska bli ännu starkare än förut som är av bättre kvalité än tidigare.
Mitt mål är att bli lycklig, men lyckan är ett pussel och att finna de rätta pusselbitarna kan vara väldigt svårt.

Det här är min bästa vän. Hon är en utav mina stora pusselbitar.
Jag har henne att tacka för att jag lever.
Hon är en stor trygghet för mig. Jag kan också gå ner på djupet med henne.
Jag kan vara liten i hennes armar. Hon lyssnar och förstår. Framförallt så har vi så galet kul ihop.

Vi alla har olika pusselbitar i vårt pussel. Jag vet inte vilka pusselbitar som du behöver i ditt liv för att finna din lycka.
Jag vet bara att livet är en dans på lego. Men man får aldrig ge upp. Så ta hand om varandra. För just DU är faktiskt det viktigaste i ditt liv.

 

Destruktiva tankar

Många anser att självmord är egoistiskt.

Men vem är det egentligen som är egoistisk?

DU ber någon annan att stanna i livet för DIN skull!

Det är inte alltid lätt att leva. Livet är en ständig kamp för oss alla.

Dom säger tänk på dom som har det värre, ja det finns dom som har det värre, men man ska inte jämföra sitt eget problem med någon annans.
Jag måste ständigt kämpa för att ens kunna hålla mig ovanför ytan, till vilken funktion?

Hur mycket man än försöker så sjunker jag bara djupare ner. Mörkret som intar kroppen och vägrar att lämna.
Det verkar inte heller få ett slut, varje gång det ljusnar kommer det bara mer problem, större och tyngre motgångar.
Någon som är “normal” kommer aldrig förstå hur en psykisk sjukdom kan trycka ner en så långt ner att man inte ser någon annan utväg än att avsluta sitt liv.

Tänk dig en flicka, 16 år, som precis fått veta att hon har cancer..
Hon avlider efter två hårda år där varje dag har varit en kamp både för henne och hennes familj..
“Det var skönt för henne att lidandet äntligen är över”
Så brukar det låta efter att någon avlidit efter en lång tids sjukdom.. varför har jag mindre rätt att få slut på mitt lidande?

Lever med en ångest, ständigt kontrollerad, hjärnan spelar ett spel, vill sluta existera. Känner mig radiostyrd, tappar hela tiden greppet, försöker greppa tag, men får inget fäste.
Hur länge ska man kämpa innan mörkret ljusnar, lever på andras villkor, faktiskt mot min vilja, vill flyga iväg, finna plats i nangijala.
Ingen vill hjälpa mig dit, hur ska jag göra?
Vatten glittriga kinder, ångest som bränner, det är få som faktiskt vet hur jag känner.
det gör ont att lämna och ont att finnas kvar
man kommer till en punkt, utan någon morgondag, hjälp mig bli fri och ställ inga frågor, ge mig sex substanser, det är mycket droger.
Det smärtfria sättet att slå sig fri, befria mig från kedjorna och minns mig som nåt fint.
döden ger mig ingen ångest, det skapar endorfiner.
Slipper att leva med en trasig vinge.