Sätter punkt, vänder blad och går vidare

Ugh, man har ju gjort bättre val i livet, ångesten har varit hög den senaste veckan och jag är helt fucked up emotionally.
Jag har kunnat hålla mig samman och fattat bra beslut rätt så bra under sommaren men i Söndags så hände de något och mörkret tog över för en stund.
Jag är tacksam att en satt uppe med mig hela den natten och kollade mig flera gånger. Jag kommer börja med alla meds långsamt igen om två – tre dagar och nu när man snart börjar jobba igen så måste jag sköta det. Sov bort dagen igår och vaknade vid 19 tiden, har varit vaken mellan varven, kollat luren, svarat för att sedan somna om. Idag blev jag väckt vid klockan 15 och kroppen är så sjukt trött att jag inte ens orkar känna efter om jag behöver något ångestdämpande eller inte så jag skiter i att ta några. Jag kan inte göra mina val ogjorda men jag kan välja att sätta punkt, vända blad och gå vidare med bättre val. Har lite förhoppningar om tisdag, vad det är kan jag inte riktigt skriva om än så de får komma i nästa inlägg (när de nu blir)

har du sett dig i spegeln
slagit sönder din självbild
börja leta efter bitar och bilden går
upp från all skit man har ställt till
med vad fan ska vi göra åt saken förutom att fortsätta gå
För de enda vi kan göra, börja ändra idag sluta älta igår
gått i tusen bitar, tusen gånger om gett upp börja om
men jag tror att det är dags att börja flyta med och låta vindarna ha sin gång
För vinden kan vara magisk
om man lyckas låta den va de och svaret på
frågan blir självklar när vi inte frågar om svaren
vi var tvungna att va där, såra folk och blivit sårade själva
för jag tror att vi alla nån gång
måste falla isär för att våga förändras
tro mig jag vet det är svårt men vi
lyckades få gamla sår att försvinna
man får avgöra själv ta tag i sin skit eller låta dom vinna
för jag har stått här förstenad så många år har passerat
dags att fira livet med frukost i sängen och ja må det leva
för trots alla krossade bitar på marken vi tappade allt
de är dags
börja koppla ihop dom och tillåta bitarna falla på plats

– Johan Alander

Att bryta ihop TW vikt

Har varit så off de senaste dagarna. I torsdags så fick jag en stor panikångest som jag inte fått på hur länge som helst, inte ens när det har varit som värst. När ångesten var som värst så gick jag över till min kontaktperson och pratade. Normalt så brukar jag bli mega trött när jag tagit theralen men denna gången har jag inte blivit trött alls, men ångesten minskade iallafall. Även om jag inte har Theralen insatt i dagsläget så kommer jag ändå att använda det vid behov eftersom att min läkare vägrar ge mig någon behovs-meds.

Efter att jag hade lugnat mig lite så bestämde jag och min kontaktperson att vi skulle ta hundarna på en liten runda och det var befriande.

Hundar

Igår låg jag bokstavligt talat i sängen hela dagen. Att gå från sängen och in på toa och tillbaka igen kändes som ett stort vasalopp. Men det är också kroppens sätt att stänga ner, jag visste om att det skulle hända. Jag var förberedd på det, de är inget konstigt. Anledningen till att jag fick panikångest var på grund av att jag ställde mig på vågen. Vågen har alltid varit min värsta fiende och när jag såg att jag gått ner två kilo så bröt jag ihop på ett sjukt sätt. Allt kändes som ett stort jävla misslyckande.
Jag kämpar som fan för att gå upp i vikt, jag äter mer än tidigare och ändå så blev det såhär. Jag är medveten om problemet och jag vet vad som behövs göras så det kommer att bli bättre.

I fredags när jag inte kunde sova så var jag ute och gick en långrunda med musik i öronen, stannade upp, tog lite bilder och fortsatte vidare.

Bild tagen klockan 00:57

Bilden är tagen 01:27

Bild tagen 00:54

Ibland behöver man bara bryta ihop några gånger för att kunna fortsätta vara stark. Det är okej att inte alltid vara okej.

Hoppas ni mår bra!

Destruktiva tankar

Många anser att självmord är egoistiskt.

Men vem är det egentligen som är egoistisk?

DU ber någon annan att stanna i livet för DIN skull!

Det är inte alltid lätt att leva. Livet är en ständig kamp för oss alla.

Dom säger tänk på dom som har det värre, ja det finns dom som har det värre, men man ska inte jämföra sitt eget problem med någon annans.
Jag måste ständigt kämpa för att ens kunna hålla mig ovanför ytan, till vilken funktion?

Hur mycket man än försöker så sjunker jag bara djupare ner. Mörkret som intar kroppen och vägrar att lämna.
Det verkar inte heller få ett slut, varje gång det ljusnar kommer det bara mer problem, större och tyngre motgångar.
Någon som är “normal” kommer aldrig förstå hur en psykisk sjukdom kan trycka ner en så långt ner att man inte ser någon annan utväg än att avsluta sitt liv.

Tänk dig en flicka, 16 år, som precis fått veta att hon har cancer..
Hon avlider efter två hårda år där varje dag har varit en kamp både för henne och hennes familj..
“Det var skönt för henne att lidandet äntligen är över”
Så brukar det låta efter att någon avlidit efter en lång tids sjukdom.. varför har jag mindre rätt att få slut på mitt lidande?

Lever med en ångest, ständigt kontrollerad, hjärnan spelar ett spel, vill sluta existera. Känner mig radiostyrd, tappar hela tiden greppet, försöker greppa tag, men får inget fäste.
Hur länge ska man kämpa innan mörkret ljusnar, lever på andras villkor, faktiskt mot min vilja, vill flyga iväg, finna plats i nangijala.
Ingen vill hjälpa mig dit, hur ska jag göra?
Vatten glittriga kinder, ångest som bränner, det är få som faktiskt vet hur jag känner.
det gör ont att lämna och ont att finnas kvar
man kommer till en punkt, utan någon morgondag, hjälp mig bli fri och ställ inga frågor, ge mig sex substanser, det är mycket droger.
Det smärtfria sättet att slå sig fri, befria mig från kedjorna och minns mig som nåt fint.
döden ger mig ingen ångest, det skapar endorfiner.
Slipper att leva med en trasig vinge.

Tankar, Ångest – Det blir bättre… ALLTID Bättre

Jag vacklar runt i rymden verkar tappa greppet.
marken skakar sönder men får inget fäste.
jagas konstant av allting som sitter kvar som inte går att fly ifrån, problemet är jag

tankar och känslor börjar slå sig samman i mitten av allt bara tappar jag andan.
Har knappt någon ork kvar marken börjar sväva eller är det jag som har slutat att tävla?

det känns så meningslöst, allting känns fel att bygga på saker som raseras helt.
jag bär ingen styrka, för den försvann, allting jag vill är att lägga mig platt.

radera ut mig från världen, sluta andas.
känna pulsen slå när hjärtat har stannat.
Ibland vill man bara stanna livet för ett tag, kolla tillbaka på tiden som var.

kroppen känns som stenar å vill inte känna känslan, känslan som förföljer och vägrar att lämna.

Kämpar i tysthet, försöker återfå styrkan, men det känns som att det är ett lopp som jag ej kommer vinna.

Kan du ta min hand?
säg att det blir okej
snälla hjälp mig för jag klarar inte detta själv!
lyssna på mig gud, gör mig en sista tjänst!
för ett liv utan panikångest är det jag saknar mest!

uhh vilket depp inlägg detta blev då, imorgon är en ny dag </3

Det blir bättre… ALLTID Bättre