Hjärnan går på högvarv…

Det var inte igår jag skrev här precis,tappat motivation och ork. Det är som jag inte finns längre, innan jag ens är borta.
Hur mår jag? – Jag vet inte. Känner mig rätt så likgiltig, funkar det ens?
Jag är orolig för mig själv, jag känner hur jag mer och mer börjar acceptera självmord som en väg ut.
Jag likt min vän försöker ta emot all hjälp som vi kan få.
Man brukar säga att har man nått botten, då finns det inget kvar. Dom glömmer en sak – att under marken finns det jord.

Det blir vad man gör det till kan kastas tillsammans med soporna.
Jag styr inte inte över att mitt psyke är såhär, jag kan inte ändra på mina känslor.

Jag kan bara försöka så gott jag kan för att stå emot och försöka hitta en väg som inte ger förödande konsekvenser.
Man väljer inte sin sjukdom. Det är svårt att förklara – det är få som förstår.
Jag kan inte ens sätta ord på varför jag mår som jag mår.

Likt cancer, om man går med sin sjukdom för länge och inte får rätt hjälp i tid så är risken väldigt stor att man dör.
Vi som lever med psykisk ohälsa har lättare att relatera vilket gör att vi kan förstå på ett annat sätt, men man kan aldrig säga att man förstår helt. förstår du vad jag menar?

Men det jag vet är att någonstans där ute så finns det hjälp som gör att även om man är på sin lägsta punkt just nu – så kommer det alltid att finnas en väg tillbaka genom nya val.
Oavsett om man levt eller lever med en sjukdom så är det så himla svårt att stå bredvid.
Man vill hjälpa, man vet bara inte hur – frustration!

Ingen kommer någonsin förstå hur det är att leva med en psykisk sjukdom som kan trycka ner en så långt i botten.. att man inte kan se något annat alternativ än att ta sitt eget liv..
jag kan inte kalla det självmord.
Jag kallar det långtidsflykt – på heltid. Jag kan inte säga att det är en bra väg – långt ifrån.

Jag kan bara prata för mig själv. Min sjukdom är i led med cancer.
Om man kollar på samhället så är väl en skillnad att om man lider av cancer får man omtanke, kärlek och stöd..
Likheterna är att båda kan vara dödliga..
Vilken sjukdom det än gäller så är det tufft.
När sjukdomen knackar på… Då drabbar det inte bara en, det drabbar precis alla som står runtomkring på ett eller annat sätt.

Att få hjälp när man behöver det är guld värt, men att hjälpa någon annan har alltid betytt mer för mig.
Jag lever inte för att jag vill det, jag lever för att jag måste.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något, kan jag bara rädda en enda människa från att ta sitt liv, då har jag kommit långt.
Jag vet att det är viktigt att inte glömma sig själv i detta trauma, för det gynnar ingen.
När min hjärna väl har börjat jobba så har den svårt att sluta.
Det är som en motor, när bensinen väl är slut och motorn stannar – det är då jag är i som störst fara. För då faller jag helt.

Klandra inte den som var sjuk och tog sitt liv..
Kommer du ihåg jämförelsen om cancern tidigare?
Min vän blev för sjuk, psykiskt. Hon kämpade länge och vi har pratat om hennes hälsa flera gånger. Vi har pratat i nätter..
Där har jag gjort en jättestor och viktig sak! även om jag alltid bär med mig skulden att det var mitt fel, att det var jag som skulle dö och inte hon.
Men jag hade inte kunnat rädda henne… jag hade kunnat skjutit på det för den gången kanske, men det hade hänt inom sinom tid ändå o det är något jag kommit till insikt med och bär med mig i min ryggsäck.
För hon blev för sjuk.

Det får mig att må illa att samhället sviker när man behöver som mest hjälp. Människor ska inte bollas mellan instanser och falla mellan stolarna.
Jag vet inte riktigt vad som håller mig ovanför ytan just nu, försöker att inte göra några handlingar som kommer ta skada för någon annan – svårt.
Självskada är ingen långsiktig lösning, men just nu finns inget annat val för mig, det är min tillfälliga lösning just nu för att dämpa en annan smärta som jag inte kan kontrollera.
För det är mitt sätt att hålla mig i balans, även om balansen är väldigt vinglig.

Jag försöker leva vidare för mina nära, det skulle göra illa dom så mycket om jag skulle fortsätta livet i form av en annan energi.
En underbar själ behöver mig just nu som mest också.
Och jag älskar henne mer än allt.
Men hur länge kan man leva med tanken att man inte vill leva?
är de ens rätt att tänka såhär?
Jag försöker hålla någon kvar trots att livsgnistan är lågt som ett batteri, Tillsammans försöker vi att bilda elektricitet, finna ett hopp om att vi en dag ska bli tillräckligt starka för att klara av det – tillsammans.
Två förvirrade själar med låga batterier, kommer detta funka? Klarar vi av att ladda upp varandra tillräckligt mycket för att försöka rida ut stormen?
Jag vet inte..
Att kämpa själv är svårt, ensam är inte alltid stark.
Vi är inte ensamma i detta – vi har varandra.

fått tillbaka rösten igen

Inte skrivit här på väldigt länge.
Har egentligen så mycket som jag behöver få ur mig men det är inget jag vill skriva ut offentligt heller.
Haft lagom mycket på jobb och det flyter på, men jag vet inte vad jag ska göra åt att jag mår som jag mår.

Jag ska iallafall tillbaka till kuratorn igen på fredag. Min största tyngd den senaste tiden är att jag förlorat Malin.
Vet inte alls hur jag ska gå vidare, hur jag kunnat fortsätta kämpa. 

Tiden har stannat samtidigt som den har fortsatt.

Har iallafall haft tid att ladda batterierna i fyra dagar, gick nämligen hem från jobb i torsdags och då hade jag knappt någon röst. Förkylningen börjar lägga sig och rösten är så gott som tillbaka så det blir jobb imorgon. 

Efter jobb blir det att ringa och boka upphämtning för min laptop då den åter ska in på service.
Blir så trött på att den åkt fram och tillbaka från servicen hela tiden så inatt tog jag beslutet att äntligen lägga beställning på en ny, har väntat på att kunna ha möjligheten att göra detta hur länge som helst.
En Acer Aspire E5-575-57LM fick det bli.
Jag har funderat fram och tillbaka om jag skulle beställa den eller inte men jag valde att slå till.
Jag har ändå haft min laptop nu i snart fyra år. 

Eftersom att jag har fått utnyttja min förlängda garanti på min nuvarande laptop så kommer jag ta samma typ av garantiförlängning på min nya som jag har på min gamla.
Jag betalar då en engångskostnad på 763 kr och då får jag Prioriterade reparationer och jag får en total garantitid på 4 år vilket är lagom då tekniken hela tiden går framåt så det är onödigt att ta längre garantitid än de. 

Bild på Acer Aspire E5-575-57LM

Vi får se hur det blir med bloggen framöver, den kommer inte försvinna men jag kanske inte kommer uppdatera så speciellt ofta. 

Hoppas ni mår bra. 

15/02 – 2017

Haft fullt upp på jobb, så fort jag betar av min “to-do list” så dyker det alltid upp något annat. Känns skönt ändå samtidigt. Känner mig inte alls stressad över jobbet men mitt mående pendlar så fruktansvärt mycket.

Var på Capio igår, begärde att dom skulle ta prover bcuz jag sover för mycket.
Jag gilla inte henne.
Hon började kolla min andning och fick frågan om jag rökte och ja det gör jag och får kommentaren: det är ju inte bra.
Hon blev väl inte så glad när jag sa rökt kött håller längre.
Men iallafall så fråga hon hur mina matvanor såg ut och jag svarade, fick frågan om jag aldrig varit tjock och jag svara nej.

Hennes kommentar: “nä du är väl inte den typen av person”. EH VA?!
skulle jag ta det som en komplimang eller vad tänkte hon där?

Jag såg faktiskt det mer som kränkande, det kan missuppfattas och bli så himla fel och ja vissa tycker kanske att det inte är något att hänga upp sig på men jag tog faktiskt åt mig på ett väldigt negativt sätt.
Jag var iallafall tvungen att ta av mig tröjan när hon skulle lyssna på min andning och hon frågade vad jag hade gjort på armarna, jag svara att jag mått väldigt dåligt och att jag tidigare självskadat.

Får bara till svars att: det var ju onödigt att göra så.

Jag bad inte om hennes jävla åsikt om varken vikten eller mina ärr. Det som hänt har hänt, jag kan inte göra det ogjort.
Mina ärr kommer alltid finnas där. Jag tog verkligen inte det som något positivt.
Var inne där i typ 10 minuter innan jag fick gå till ett annat rum och lämna blodprov, glad över att ha frikort.
Tog mina prover och gick sedan tillbaka till jobb.
Jag sa ingenting till den kärringen på Capio bcuz jag var redan deppig när jag vaknade, det hade blivit mer fel kände jag om jag hade sagt vad jag tänkte.

Idag har jag jobbat sen har jag inte gjort så mycket mer. Orkar inget känns det som.
Sitter med en känsla som är som en stor tyngd runt min kropp och jag är rädd för vad som komma ska eftersom att jag inte kommer ur detta svarta – destruktiva. Försöker iallafall ett tag till.

Sidospår som är helt off topic

Jag är ju medlem på EC, o forumet har en tråd som heter: Löjliga GB/PM du har fått. Jag tänkte visa några.

Man undrar ju vad det är för fel på varelsen som tror att man har ett vettigt svar. 

Dejtingsidor finns av en anledning och EC är inte en av dom, vissa killar… ingen kommentar…

Återigen ingen dejtingsida.
Om en tjej på 22 vårar vill ha en man på 31 höstar så är det inte så svårt att skaffa det på egen hand.
Vissa kåtbockar tar för givet att tjejer ska acceptera detta vidriga sättet – inte okej!

Från ett kukhuvud till ett annat så är det en som kan rimma, men man blir ändå typ såhär:

Den sista idioten är tyvärr inte född än…

Hoppas ni mår bra!

Bloggen är öppnad igen.

Under två dagars tid har bloggen varit stängd på grund av oönskad aktivitet.
Flera inlägg var ändrade och ersatt text i dessa inläggen innehöll väldigt dåliga länkar och för att jag skulle kunna återställa allt till de normala så valde jag att stänga tillfälligt.

Jag använder ett tillägg på min blogg som kontrollerar brutna länkar och det var tack vare de tillägget som jag upptäckte detta.
Ser ni något konstigt här på bloggen så får ni gärna förmedla detta via kontaktformuläret så ska jag kika på det men jag kan inte se något mer som skulle blivit ändrat. Jag har vidtagit vissa åtgärder. Vilka åtgärder som gjorts kan jag inte gå in på.

Idag vet jag inte riktigt hur jag mår.
Det har pendlat hela dagen och jag har inte tid att andas.
Jag måste göra klart lektionen som jag ska ha halv 9 på torsdag.

Det känns som att jag fick så mycket att göra att jag inte ens vet i vilken ende jag ska börja, hinner inte skriva så mycket mer just nu, kanske gör ett inlägg senare ikväll.

The demons run circles

Var åter hos kuratorn igår, hon är verkligen bra, förstående, försöker hjälpa men jag känner mig så fruktansvärt iskall, trasig och vet inte vad jag ska göra längre.

Har försökt vända allt, har försökt att bara finna mig i att det är såhär.
Jag hade verkligen hoppats på att det skulle vända.
Som det alltid brukar göra efter ett tag – men nej.

Jag sjunker bara djupare och djupare ju längre tiden går.
Vi pratade b.l.a om känslor/tvångstankar. 
känsla som att “det kan kännas så – men IRL så är det inte så egentligen”.

Efter att vi avslutat samtalet och jag börjar gå mot busstationen så var det som att all energi bara försvann – återigen så vände allt på en sekund.
Trots att jag klarade mig ifrån att inte bryta ihop denna gången så gick hjärnan fortfarande på högvarv.

Jag fick såpass mycket spänningar i huvudet så det var nästintill omöjligt att hålla ögonen öppna, blev väldigt ljuskänslig.
Mobilen låg i fickan, men orkade inte ta upp den trots att den vibrerade.
Jag har sen en tid tillbaka slutat ha mobilen på helt ljudlös.
Behöver jag stänga av ljudet så är det vibration som gäller. 

Kommer hem, säger hej och går in direkt på rummet – återigen så in åt helvete ljuskänslig. Där gick mina sista krafter.
Jag hade inte ens ork att gå upp tre minuter senare för att äta.

Jag somna och sov till klockan 10 idag.
Känns fortfarande som att jag inte sovit på flera dagar. Hjärnan går fortfarande på högvarv och har gjort det konstant även idag.
Jag räknade ut att jag sovit i 17 timmar, men hjärnan har inte vilat, utan det känns som att jag sovit men ändå varit vid medvetandes. Ett tillstånd mellan vaken och sovande. 

Jag vet inte om jag ska falla tillbaka på ruta 1 och lägga in mig eller om jag ska fortsätta som jag gör nu tills allt bara går åt helvete.
Det känns som om att välja mellan pest eller kolera för jag vet att jag med största sannolikhet kommer att bli sämre även om det blir inläggning eller inte.
Jag blev sämre under tiden jag var inlagd sist så vad skulle detta göra för skillnad?
Vissa säger vila, slippa alla måsten. Det ändrar inte mitt mående…

Detta är en stor varningssignal som min kropp skickar ut – det är inte normalt för mig att bli såhär trött efter ett samtal. Detta är kroppens sätt att säga att du behöver ändå vila. 
Men jag har inte tid att vila, jag har inte tid att vara sjukskriven.
Men jag har heller ingen bra lösning på hur jag ska ta mig upp ur detta äckliga mörker som jag hamnat i. Vet inte om jag klarar mig länge till – inte denna gången.

Demons never really leave

Det är so sad att allt ska vara så tungt hela tiden alltså what is going on med mitt mående egentligen?

Jag har tagit mig upp ur många dippar förut men allt känns så meningslöst och så långt borta. 
Var hos kuratorn i fredags, kan inte beskriva om det gick bra eller dåligt.
Akutpsyk är inget alternativ.
Det kostar mer än vad de smakar och sen vet jag inte vad det skulle göra för skillnad.

Får se hur allt går.
Jag vill kunna se världen ur ett annat perspektiv – abstrakt istället för helt svart.

honestly am SO FRKN sick of being såhär destruktiv.
i can’t deal detta. 

Jag vet inte ens varför jag skriver såhär knas men men – maybe bcuz jag kan haha

Det svajar så jävla mycket i min själ just nu och om någon skulle veta allt som cirkulerar i mitt huvud så skulle dom bli skrämda för att my head is a very dark place ATM.

Det känns typ som om att demons never really leave, dom ba chillar och väntar på rätt tillfälle.

Skönt att man börjar 10:30 imorgon iallafall. 

Hoppas ni andra mår bra

Första dagen på jobb

Började jobba idag, så nu är man officiellt anställd på 50% – känns bra.
Orkar inte skriva om dagen idag, den har varit bra osv.
Det negativa är väl att jag inte fått så mycket sömn inatt vilket resulterade i att jag får försöka att stänga av rätt så mycket cuz lättirriterad.

Jag vet inte riktigt hur jag mår just nu – pendlat som fan de senaste dagarna.
livet gör mig orolig – mina känslor/tankar gör mig orolig.

Skrev av mig häromkvällen men publicerade aldrig det på bloggen cuz vet inte vem som läser min blogg och har delat den på en del sociala medier.

Var inne på MVK för några dagar sedan och läste lite i mina journaler.
Funderar på om man ska begära det i pappersform, man kan ju inte se allt via MVK.

De nio första sidorna är avgiftsfria.
Den tionde sidan kostar 50 kronor och varje följande sida kostar två kronor styck.

Har man mycket så kan de bli en stor utgift, vet inte hur mycket jag har – men det är en del.

Snart ska jag göra mig iordning för sängen och hoppas på lite sömn iaf

När man för ett tag sedan skickar massa sötbilder till bästa vän som är på henne och får tillbaka världens fulaste bild på mig.
Bråka aldrig med någon som har fula bilder på dig cuz det kan ju faktiskt bli roligt haha 😉


Hoppas ni andra mår bra.

2017

Galet att det är första januari idag och ett helt nytt år.
Jag har överlevt – ETT HELT ÅR TILL!
Hela detta 2016 har bara flugit förbi och jag tycker i helhet att det har varit skit rent utsagt!
Det positiva med detta året som var är att jag kommit till en bra arbetsplats med fantastiska kollegor.
Jag har även fått lära känna Sofia – och mycket mer.

Det finns så mycket positivt i mitt liv just nu men också så mycket negativt som har varit och som är väldigt svårt att hantera och bearbeta, förlorade två vänner på väldigt kort tid.
Jag kom till insikt om att de negativa sakerna faktiskt har vägt betydligt tyngre även om det händer så mycket positivt.
Det väger betydligt tyngre fortfarande
Man ska aldrig ta någonting för givet – ALDRIG!

Jag fick iallafall ett bra avslut på 2016 och en bra start på 2017, jag firade med finaste hjärtat – styrka.
Jag bröt ihop lite efter kl 00:00 . varför? – jo för att jag saknar samtalet från Malin.
Det gör ont. Det som gör mest ont är att veta att så många älskar mig.

För det hade varit lättare om man haft en långtidssjukdom och dör än att tvingas att göra det själv.

För likt cancer om man går med sin sjukdom för länge, inte får rätt hjälp i tid är risken väldigt stor att man dör.
Mina två vänner dog i en annan dödlig sjukdom – psykisk sjuk. 

Thess fångade upp mig igår och vi stod länge och kramades och pratade.
Jag kan fortfarande inte lova att jag klarar detta livet – Jag försöker så gott jag kan.

 

Gott nytt år på er!

Vill önska alla mina fina läsare ett gott nytt år och god fortsättning! ?
Var rädda om varandra och hoppas alla får en fortsatt bra nyårsafton.?

Idag likt som många andra nyårsaftons ska vi inte smälla raketer.

Det blir att fira med familjen, hjärtat och hennes dude och Irene.
Stefan och Lina samt Patrick och Hanna kommer också.

Ta hand om varandra.
Idag är de rätt jobbigt för jag kommer inte få något samtal från Malin vid tolv slaget – men får leva med sorgen.