summa av kardemumma på veckan hittills

Tisdagen blev inte riktigt som jag tänkt mig.
En hjärna som gick på högvarv, ett psyke som börjar bli totalt kaos igen.
Sömn som inte funkat. Vad kommer härnäst?

I tisdags morse så vaknade jag till vid halv 10 och kunde knappt öppna ögonen.
Det var ett sätt för min kropp att tala om för mig att verkligen stanna upp.
Jag har vetat att jag måste sluta stressa osv ett tag men min kropp bestämde sig för att typ släcka ner. Den ville ha vila och inget annat.
Min hjärna var typ done med allt. Jag vill inte stanna upp för att tänka eller känna för de gör så fruktansvärt ont.
Svårt att hålla masken uppe just nu.
Gjorde ett försök att gå till jobb trots att jag knappt kunde hålla ögonen öppna.
Resultatet blev tyvärr att jag fick backa två steg och lyssna på min kropp. Jag gick hem och sov och fick några timmars sömn.
Trots att jag sov i flera timmar så var jag fortfarande lika trött när jag vaknade.
Jag försöker så mycket till att finna balansen men den balansen är svår att finna i nuet.

Igår jobbade jag hemifrån. Fick en del gjort även om jag ville hinna med att göra mera. Min hjärna har bestämt sig för att ta igen sömn.

Idag har jag varit på jobb men är långt ifrån topp. Vill inte vara jag, vill verkligen inte.
Jag blir ledsen av dåtiden, jag blir trött av nutiden och blir förstörd av hopplöshet inför framtiden. Är typ rädd för att prata med människor för att jag är rädd att människor ska förstå hur trasig jag är, vill inte visa att jag mår såhär.

Det värsta är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det svarta. De ska bli intressant att veta om jag kommer få ut några sömntabletter för min sömn, tvivlar på att jag kommer få det men behöver något att sova på, detta är inte hållbart.

Imorgon blir det jobb igen.

Hur mår ni?

Life update osv

Länge sen jag skrev här sist.

Det är så mycket som jag velat skriva om men har inte riktigt velat skriva ut det här på bloggen.
Ibland ska man hålla saker privat bara.

Hur mår jag då?

Rätt okej igår. Idag – mindre bra.
Känner mig ledsen, lättretlig, ångest, trött. Från något negativt till positivt.
Jag fick en nyanställning på mitt gamla jobb igen.
Jobbat där ett tag nu och jag har för mycket att göra. Men det är kul, älskar verkligen mitt jobb.
För övrigt så avskyr jag mitt känsloliv och att allting alltid måste kännas så jävla mycket hela tiden.
Jag är ju en känslomänniska utan mellanläge…
Jag har ansträngt mig så mycket jag bara kan för att acceptera mitt känslotillstånd men för det mesta har majoriteten av mina tankar kretsat kring varför jag mår som jag gör.
Varför jag måste ha ett psyke där det ibland känns som ett allmänt lidande för att i nästa sekund känna mig som bäst i världen. Den här balansgången är svår att gå och de suger.
Jag vet att det bara är en känsla men det känns som att detta tillstånd kommer vara för alltid och om inte annat att jag alltid kommer ha perioder av det här och det är outhärdligt.
En vän till mig ska försöka hjälpa mig med att hamna rätt inom vården, så att jag får en samtalskontakt som förhoppningsvis ska leda till något som gör att jag hittar min väg tillbaka. Jag är öppen för det mesta och funderat mycket kring KBT.
Jag vill lära mig mer om just tanke-känsla-handlingspyramiden.

Exempel:

Tanke: Jag har svårt att lita på människor.

Känsla: Jag mår dåligt över att jag inte vågar lita på människor.

Varför vågar jag inte lita på människor?
Jo när sveken upprepas så blir det så att man inte vågar lita på någon för att man vet vad som hände sist.

Handling: På grund av brist av tillit så avvisar jag människor.

Är det någon av er som har erfarenhet kring KBT och kanske till och med gått i KBT?

senaste månaderna så har det börjat komma en ny förändring dock.
Jag har emotionellt öppnat upp mig för människor igen, bara några enstaka.
Jag tar det fortfarande rätt så lugnt, håller det mesta av kaoset inom mig, men jag visar lite av alla känslor jag har inom mig, småsteg men framsteg.

Jag saknar fortfarande någon form av identitetskänsla.
Har alltid gjort, men hoppas att jag inte alltid kommer att känna såhär.
Jag hoppas ju på att kunna hitta min plats i livet  där jag mår bra. Hur mår man bra?
Jag har gått så länge med min fasad att jag knappt vet något annat.
Är inte helt fair mot mig själv även om många pusselbitar har trillat på plats.
Försökt intala både mig själv och andra att jag mår prima ballerina och gömt den jag egentligen är. Det har känts nödvändigt för att jag förlorat människor på grund av hur jag känner, på grund av mitt dåliga psykiska mående.
Vill inte förlora fler människor på grund av de…

Försöker intala mig själv just nu att morgondagen blir bättre, nu blir det en dusch och sedan invänta lite sömn.

Hoppas ni mår bra! ❤️

Mitt huvud = Blubb Blubb..

Jag har så många fina människor runt mig, trots de så är mitt mående som ett stormande hav.

Jag vet ju egentligen att demons never really leave.
Börjar bli så tröttsamt bara att gå från att må helt okej till att bara bryta ihop – for no reasons.

Det finns så sjukt mycket jag behöver jobba med/bygga upp/laga eller lära mig leva med.
Det här med sorgbearbetning är inte min grej. Jag behöver nog ta hjälp på de området.
Minnas kommer jag alltid att göra, men sorgen tär sönder mig. gråter när ingen ser – det blir bäst så. Känner för mycket.
svårt att acceptera att människor som en gång lämnat aldrig kommer kunna komma åter.  Saknad gör ont.

Om man ser till livet atm så är allt påväg att ordna upp sig igen, får snart tillbaka min tjänst på skolan. Det känns skönt.
Har världens bästa och finaste kollegor där.
Inser att jag har det rätt bra för tillfället men ändå är jag inte lycklig – jag är inte fri.
Jag vet inte riktigt hur jag ska komma dit för jag känner allt för ofta att jag inte kan vara jag, är fortfarande rädd för mig själv sometimes.
Jag har haft så många mål men ser typ ingen framtid, att jag ska leva hela livet och på något sätt bli frisk på vägen är för mycket för mig.

Jag behöver a rest just nu för min hjärna = blubb blubb.

lika ointressant inlägg som alltid – wow vad jag är positiv idag.

Bildkälla: depressiva döden

Hen vill släppa in någon, men den som hyr ska vara beredd på det värsta.. Eftersom det kan sluta med att den människa som släpps in inte orkar med orkanen uthyraren bär på, och så småningom flyttar.. Och det vet uthyraren såklart.. Det är därför hen hyr istället för ge en permanent bostad.. För hen vet att de aldrig stannar länge.

Det är därför man har så få människor som man kan gå på djupet med, för människor orkar inte med mina orkaner.

 

Alla människor har inte ett lika värde enligt regeringen.

Marie Winald Karlström, vars son har Downs syndrom, skrev till ministern Åsa Regnér om familjer som går under när de nekas personlig assistans.
ministern i sin tur svarar: “Välfärden får kosta.” , hon är beredd på att ändra lagen. Men här behövs ingen lag ändras, lagen måste följas. Vi har redan en lag som säger att alla människor har rätt till ett värdigt liv. Det stämmer inte i praktiken. För vår efterblivna regering verkar acceptera den marknaden som finns idag och den marknaden består av konsulttjänster som kommuner köper in. Assistans.TV som fokuserar på personlig assistans och branschen säger i ett inslag:

På dom 25 miljonerna som man på 5 år har köpt juridiska konsulttjänster, hade en assistent kunnat jobba i 43 år med en heltidslön

Kommuner köper alltså upp utbildningar från bland annat kommunlex. Jonas lär handläggare hur dom på bästa sätt kan ge avslag till den som behöver all hjälp som den kan få i samhället. Men kommunlex erbjuden inte bara utbildning utan företaget hjälper också kommunerna att driva enskilda ärenden mot funktionshindrade i domstol.

Åsa Regnér är helt dum i huvudet.

Hon säger i en artikel att:

Regeringen har inte tagit initiativ till någon försämring av rätten till assistans, däremot har det de senaste åren kommit ett par prejudicerande domar som påverkat rättspraxis, något myndigheter i en rättsstat måste följa.

Det skulle vara intressant vilka domar hon menar. Människan ska fortfarande ha ett lika värde enligt min mening.
I ett fall som kalla fakta pratade om var 9 åriga Emmy i Nynäshamn.
Hon har down syndrom och och lider av så svåra andningsuppehåll att hon kan dö om hon hamnar på rygg i sömnen.

Förvaltningsrätten slog fast att hon måste ha övervakning.
Men istället för att ge Emmy personlig assistans så anlitar kommunen Jonas Reinholdsson som driver Kommunlex AB.

I en överklagan som kommunen gjorde i kammarrätten argumenterades de för att Emmy inte skulle få en enda timmes assistans för övervakning.
Trots att familjen får rätt även i kammarrätten så gavs ingen assistans av kommunen.

Så om jag återgår till reflektionen till vad Åsa säger så sägs det att det inte tagits initiativ till någon försämring, men varför är det då lagligt för kommunerna att bryta mot en dom från domstolarna? Jag kan verkligen inte förstå det. Samtidigt som man säger att man måste följa domar som påverkar rättspraxis så är domar från domstolar exkluderade. Hur tänker man då?
Sidospår i detta är en artikel om invandringspolitiken från Nyheter24 men handlar också om människors lika värde. artikeln handlar om samhället men också om att Stefan Löfven har blivit polisanmäld.
Det var Vänsters ordförande Henrik Malmrot som hade gjort anmälan. Ärendet handlar egentligen om att Stefan Löfven är ytterst ansvarig för den migrationspolitik som förs och de utvisningar till Afghanistan som idag sker. Det kan jag absolut tycka att han är ansvarig men vi är inte de enda landet i EU som har ansvaret, vilket inte alla länder verkar fatta.

Men något som Henrik framför är:

Men vi testar systemet som alla säger finns, rättstaten där alla ska behandlas lika inför lagen.
En vanlig person kan få smäll få fingrarna för att man laddar ner en film, samtidigt som politiker kan ta beslut som kostar människor livet.

Här har Henrik faktiskt en poäng, för det våra vidriga politiker gör i praktiken är att fatta beslut som kan kosta människor livet, det ser man ju bara på person assistans till funktionshindrade.
Åsa vågar knappt ta tag i det här med assistans, hon vägrar till och med ställa upp i intervjuer för då måste hon ställas till svars och det är ju jobbigt, för då måste hon bry sig och ta ansvar för en situation som är väldigt infekterad.

Igår läste jag ett långt facebook inlägg som berörde mig väldigt mycket, jag går seriöst sönder inombords när jag läser detta.

Detta är idag något som varken Stefan Löfven eller Åsa Regnér bryr sig om, för hade dom brytt sig så hade det inte sett ut såhär idag och Josefin är långt ifrån ensam.

Lite kort om dagen

Förlåt för dålig bild 🙁

Jag undrar vart denna dagen har tagit vägen, känns som att dagarna bara flyger förbi.
Jag hoppas på en återkoppling från skolan om jag kan få en nyanställning, det skulle vara skönt då jag är i behov av pengar.

Vi har haft problem med Telia sen vi skaffade fiber.
Trots att hastigheten visar positivt när man mäter hastigheten så har man knappt kunnat kolla på youtube.
Hastigheten är fortfarande inte helt 100.
Lösningen verkar ha varit att köpa en egen router och komplettera med accesspunkter så räckvidden når ut i hela lägenheten.
Det har ju blivit något bättre.

Fick ett oväntat sms igår om att jag hade en tid till psyk men jag har inte fått någon kallelse, vilket dom säger att dom skickat ut, knasigt.
Lite smått ångest sådär hade jag igår, men visste att allt skulle gå relativt bra, but still liksom.
Det som är sad är att hon inte visste om hon kommer tillbaka i Oktober, i hope so bcuz hon förstod mig verkligen.
Hon ställde inte miljoner frågor som man inte hann att svara på.
När hon ställde frågor inväntade hon svaret innan nästa fråga kom.
En bra läkare med andra ord.
Gjorde ingen medicinförändring but funderat på om jag ändå skulle testa något annat än de jag har idag.

Vet inte hur jag mår just nu. Det pendlar hela tiden, ena stunden är jag glad, den andra stunden är jag väldigt lättirriterad.
Just nu skulle jag väl säga att jag är rätt likgiltig.
Är inte glad.
Inte ledsen.
Inte arg.
Vet inte vad jag känner.
Känner ingen lycka.
Ingen besvikelse.
Ingen glädje.
I många stunder vill jag dock kunna kontrollera mina känslor.
Vill kunna hindra dom från att bli starkare och starkare för varje dag som går.
Det känns som att jag är på väg ner igen och jag vet inte riktigt vad det är som utlöst de.

För att ge en positiv nyhet på det hela så har jag varit skadefri rätt länge.
Lite duktig är jag nog ändå, trots att jag oftast känner mig som världens sämsta människa. Känner dock fortfarande suget av de.

Vet inte vad jag kan skriva mer, det händer inte så mycket i mitt liv just nu, utom det jag redan skrivit.

Hur mår ni? Vad gör ni? Hur går det med era jobb, skolor, husdjur eller livet?

Varför läser du min blogg?


Jag vet väldigt lite om er läsare egentligen.
Jag har inte någon egentlig statistik på hur många ni faktiskt är och vilken åldersgrupp som läser mest o.s.v.
Så därför skulle jag vilja fråga er några frågor för att få mer grepp om vilka ni är, hur många ni är och varför ni läser min blogg.
Jag har gjort ett formulär via google docs som är uppdelat i två sidor.
Första sidan är lite frågor om varför du läser min blogg och på sida 2 frågar jag om vad ni vill se mer av 🙂

Försökte att bädda in formuläret men det blev inte alls snyggt.
Jag hoppas ni vill svara på mina frågor, skulle vara superkul och det skulle betyda jättemycket för mig.
Klicka bara här för att komma dit! ^_^

Lära sig att bygga fallskärmar

Tillit kan vara svårt, jag har väldigt dåliga erfarenheter kring just tillit.
Jag har ett fåtal personer som jag kan lita på.
Mina fallskärmar består av familj, vänner och ekonomi.

Ekonomin har inte varit den bästa och är inte den bästa, men det är viktigt att veta hur man ska klara sig.
Det är också viktigt att ha personer som fångar upp en när man inte kan göra det själv.
Ibland kan det också vara skönt att låta någon annan känna åt en, om ni förstår vad jag menar.

Jag ser livet som ett stort pussel och om jag försvinner så blir det inte längre helt.
Jag förlorade en stor del i mitt pussel när Malin dog. Jag förstår inte hur jag har överlevt.
Idag är det exakt ett år sedan som hon dog och det är väldigt tungt.
När jag fick veta att hon inte levde mer så ville jag inget annat än att dö själv.
Dels på grund av min hemska period som jag var i just då men också för att jag förlorade en stor trygghet i mitt liv.


Jag måste fortsätta att härda ut trots att jag har fler dagar och nätter där jag bara vill dö än att fortsätta detta livet.
Jag vill ju som sagt aldrig gå igenom samma helvete igen. Jag vill bli belönad.
Så nu försöker jag finna mig i det som är och använda mina fallskärmar för att klara av detta livet.
Jag måste ständigt bygga på de fallskärmarna jag har för att de ska bli ännu starkare än förut som är av bättre kvalité än tidigare.
Mitt mål är att bli lycklig, men lyckan är ett pussel och att finna de rätta pusselbitarna kan vara väldigt svårt.

Det här är min bästa vän. Hon är en utav mina stora pusselbitar.
Jag har henne att tacka för att jag lever.
Hon är en stor trygghet för mig. Jag kan också gå ner på djupet med henne.
Jag kan vara liten i hennes armar. Hon lyssnar och förstår. Framförallt så har vi så galet kul ihop.

Vi alla har olika pusselbitar i vårt pussel. Jag vet inte vilka pusselbitar som du behöver i ditt liv för att finna din lycka.
Jag vet bara att livet är en dans på lego. Men man får aldrig ge upp. Så ta hand om varandra. För just DU är faktiskt det viktigaste i ditt liv.

 

Jag tror att vi får ett nytt skal när vi dör

Såg filmen: Every dog happens for a reason – A dog´s purpose.
Det passade ju bra till inläggets tema.
Filmen handlar om en hund som återföds fyra gånger i olika skepnader och raser och med olika ägare.

Vart tusan vill du komma tänker du säkert. Jo i dessa fyra olika skepnader så är det “samma hund”.
Om man ser till livet så tror jag att vår själ alltid kommer att gå vidare.

Jag känner också att folk som säger ” njut av livet, man lever bara en gång” har fel för det tror jag verkligen inte att man gör.
Vi är uppbyggda av energi och energi kan inte förstöras – bara omvandlas.
Så min kropp, den är bara ett skal.

Det här är ett ställe min själ bor i under en kort tid för att utvecklas.
Under min livstid så upplever jag saker som själen ska gå igenom.
Jag har inte mycket livsgnista egentligen, jag hatar de tuffa utmaningarna som livet har gett mig och fortsätter att ge mig.
Att utsättas för tuffa tester gång på gång kan göra det så svårt att man inte orkar leva längre.
Men får för mig att allting händer av en anledning, på gott och ont.

Jag har så mycket att leva för och målet är att jag en dag ska få må bra.
Inte bara för stunden, inte alltid, men att det ska finnas mer ljusa dagar än mörka. Just nu så är jag väldigt instabil.

Tänk dig att du ska göra ett prov i skolan. När blir du belönad?
Jo, du blir belönad när du klarat av provet.
Vad händer annars? Man får göra om – tills man klarar av det.

Samma sak är det med livet, du blir inte belönad för att du satt upp ditt mål, du blir inte belönad för att du ger upp.
Om jag ger upp det här livet så innebär det att jag måste genomgå samma resa igen. Jag vill aldrig börja om.

Jag måste göra allt för att inte ge upp, för jag vill aldrig uppleva det jag har upplevt igen. Jag vill bli belönad.
Det kanske jag inte blir nu, jag kanske blir det i nästa liv.

Men då ska jag inte behöva uppleva jobbiga saker, för jag har visat att jag klarade av det. Där är lite meningen med livet.

Du kan ge upp, men tro inte att du kommer bli belönad.
Jag tänker på mina vänner som tog sitt liv. Det kanske var en del av deras resa för att jag skulle bli påmind om att gå och krama och pussa på dom som jag verkligen älskar men också att för att jag skulle bli starkare. Man vet aldrig när människor i ens närhet dras ifrån en. Livet kan vända snabbare än man tror. 

Jag får också för mig att jag skulle möta Malin för att ta mig igenom mina svåraste perioder i livet och för att möta min största rädsla när hon blev för sjuk. Min största rädsla är att mista någon som jag älskar mer än allt. Hennes största rädsla var att känna sig oälskad och ensam. På så sätt korsas våra vägar och det är meningen.

Genom gator och vägar möts andra vägar.
Även om jag är på en låg punkt just nu så kommer det alltid finnas en väg tillbaka – genom nya val.
Jag har fått lära mig att en som har blivit kvar ska inte fly från sin smärta.

Man ska verkligen möta sin smärta för tiden kommer alltid ifatt. Försöka placera den på dom som älskar mig.
Man måste lära sig att bygga fallskärmar av bättre kvalité, mer om det i nästa inlägg ^_^

försöker vilja detta livet

När jag hade praktik som senare skulle sluta i en visstidsanställning så kände jag att jag fick en balans – delvis.
För mer än 3 år sedan så sa min dåvarande psykläkare att jag aldrig kommer kunna ha ett riktigt jobb.
Men fuck you för du hade fel.

Nu kände jag att efter alla problem som jag har haft så skulle mitt nya liv börja.
Allt skulle bli så mycket lättare. För jag såg mitt jobb som en belöning, mer om det kommer i ett annat inlägg. 

Men 5 timmar senare så raserades min lycka.
Beskedet om Malin kom, att hon inte fanns längre.
Mörkret på insidan blev brutal. Jag kommer aldrig att läka från det, jag får lära mig att finna mig i det som är.
Jag har känt många gånger att livet inte är värt att leva, speciellt inte efter Malins död.

3 månader senare var det dax för nästa bakslag, Natalie orkade inte kämpa mer.
Sorgen av att mista någon man älskar mer än allt gör så jävla ont.

Men när man mår som sämst så ser man också vem som står bredvid i vått och torrt.
Men jag lever inte för ytlighet, jag lever för de som älskar mig och som verkligen finns där.
Speciellt när man behöver dom som mest. Tillit är inget man får, det är något man förtjänar.

Har tilliten brustit en gång så kommer den inte komma tillbaka igen. Jag tar avstånd.
Jag kunde inte ens nämna något om Malins död utan att bryta ihop.
När Natalie inte fanns längre så visste jag att jag skulle behöva vara ännu starkare än vad jag hade varit tidigare.

Jag försökte verkligen finna mig i det som var och kämpa på, hålla masken så mycket jag bara kunde.
Men det var ju också det som gjorde mig sjukare och sjukare.
Jag är inte så stark som många tror att jag är.
Jag började även självskada igen för att ens klara av att existera.

Den här skulden efter Malins död sitter kvar än idag.
“om jag bara hade hört telefonen och svarat när jag var på jobb så kanske Malin hade gått att rädda”.
Det tär på mig och det är så svårt att acceptera.
varje gång jag har hamnat i en djup jävla grop så har jag försökt att ta mig upp och bevisa både för mig själv och för alla andra att jag klarar av detta för jag hade ju varit på denna punkten så många gånger förut.

Samtidigt som jag skulle orka med jobbet och simma med huvudet ovanför ytan så skulle jag samtidigt hjälpa många andra som inte mådde bra.
Men precis som med mycket annat så blir det ibland för mycket.

Oftast så har jag haft lättare för att försöka lyfta upp andra fast att jag själv faller.

När jag var inlagd första gången så var jag långt ifrån frisk när jag väl skrevs ut.
Jag spelade ett spel för att kunna komma därifrån men när jag kom ur “mitt skov” och såg saker från ett annat perspektiv så ser jag alla bra stunder jag har haft.

Jag har världens underbaraste människor runtom mig.

I min närmsta umgängeskrets har jag 5 personer som är trygga för mig, som jag kan gå ner på djupet med.
Jag kan få vara liten i deras armar och dom lyssnar och förstår.

Sen har jag många andra, men inte alls lika nära – fysiskt.
Therese kom till Klippan idag och det är lycka, har saknat henne så enormt mycket. Hon ger mig balans. 

 

Tryggheten drabbas när vården förändras

För ett långt tag sedan träffade jag en kurator på vuxenhabiliteringen i Ängelholm – återigen ny kontakt. För mig innebar det rädsla.
Det är på grund av min egen brist på tillit som jag hade jättesvårt att släppa in min kurator på djupet för mycket, trots att jag under första mötet lät henne veta det mesta om mig.

Men det är skillnad på att berätta och berätta. Skillnad på att sitta med “masken” eller att öppet blotta sina känslor.
Jag valde masken, den brukar vara ett säkert kort. På senare tid har jag öppnat mig mer och mer. Men det har tagit väldigt mycket tid för jag har släppt in henne långsamt.
Den här masken som jag burit på har blivit tunnare för varje besök trots att mitt bröst är tyngre.
Till skillnad från många andra som jag mött inom vården så byggde jag verkligen upp ett förtroende för henne.
Den finns kvar än idag och jag ska dit på tisdag i nästa vecka.

Hon är speciell, hon förstår mig. Framförallt så har hon alltid hållit vad hon lovar.
Det betyder så mycket, det är få som jag har mött som har ett så stort hjärta för sina arbetsuppgifter…
Men om jag till slut får en vidareutredning med en fastställd diagnos och “min nuvarande” tas bort då jag inte tycker att den stämmer in på mig så innebär det att jag inte längre kommer kunna få fortsätta att ha henne och jag tilldelas en ny kontakt.

För då har jag inga rättigheter kvar som gör att jag får gå till vuxenhabiliteringen.
Vilket för mig kommer bli en väldigt stor omställning som är väldigt jobbig.

Jag har slitits bort från en trygghet så sjukt många gånger, jag känner att jag har ingen egentlig trygghet.
Att slitas bort ännu en gång från en stor trygghet kommer innebära ett nytt ärr – på insidan..

ytterligare en ny person att finna tillit och förtroende för – ännu fler upprepningar.
Känns detta jobbigt för mig, då vill jag inte ens veta hur det känns för de med betydligt större svårigheter.

Jag läste för ett tag sedan att Göran Hägglund tar ut full pension – trots fyra nya jobb.

Inom den äckliga politiken så säger alla att vården ska förbättras, det ska satsas mer pengar osv.
samtidigt så ser man att  av vårdplatserna har försvunnit inom psykiatrin.

Det är aldrig fel att söka hjälp, ändå så säger man att det inte är den egna viljan som ska styra vården, det är det medicinska behovet. Om man inte vill ta massa mediciner då?
Sist jag var i Ängelholm så såg jag faktiskt att avd. 52 hade stängt ner. Vilket innebär att ytterligare 16 vårdplatser har försvunnit. Här har dom alltså tagit in hyrläkare och har fått hyrläkarstopp och därför kan dom inte driva verksamheten.
uhm vad hände med att vården skulle förbättras?

Bildkälla: HD.se [ https://www.hd.se/2016-09-05/angelholm-mister-sin-psykavdelning ]


Många unga kämpar röven av sig för att försöka hitta ett fast jobb.
Man ser att detta behovet finns då folk redan går på knäna och här kan våra kära politiker ta ut så fruktansvärt mycket pengar även om dom inte sitter i riksdagen längre.
Varför är inte detta kriminellt?

Vi borde börja ta kvitton på vart våra skattepengar tar vägen.
Det pratas hela tiden om att allt ska förbättras, men vården överlag blir aldrig bättre – tvärtom, flera fortsätter att gå in i väggen för att dom redan är sönderstressade. Ser ingen förbättring på jobb till ungdomar, skolorna blir inte bättre.
Här är ett annat exempel på att vården suger i Sverige:

Här vet jag inte ens vad jag ska skriva, här tappar man ord och hoppet om mänskligheten är så gott som bortblåst.
Hur mycket ska en människa behöva sjunka innan samhället hjälper?

Det minsta man ändå kan begära är att få hjälp vid akuta fall eller?
obviously inte…