The demons run circles

Var åter hos kuratorn igår, hon är verkligen bra, förstående, försöker hjälpa men jag känner mig så fruktansvärt iskall, trasig och vet inte vad jag ska göra längre.

Har försökt vända allt, har försökt att bara finna mig i att det är såhär.
Jag hade verkligen hoppats på att det skulle vända.
Som det alltid brukar göra efter ett tag – men nej.

Jag sjunker bara djupare och djupare ju längre tiden går.
Vi pratade b.l.a om känslor/tvångstankar. 
känsla som att “det kan kännas så – men IRL så är det inte så egentligen”.

Efter att vi avslutat samtalet och jag börjar gå mot busstationen så var det som att all energi bara försvann – återigen så vände allt på en sekund.
Trots att jag klarade mig ifrån att inte bryta ihop denna gången så gick hjärnan fortfarande på högvarv.

Jag fick såpass mycket spänningar i huvudet så det var nästintill omöjligt att hålla ögonen öppna, blev väldigt ljuskänslig.
Mobilen låg i fickan, men orkade inte ta upp den trots att den vibrerade.
Jag har sen en tid tillbaka slutat ha mobilen på helt ljudlös.
Behöver jag stänga av ljudet så är det vibration som gäller. 

Kommer hem, säger hej och går in direkt på rummet – återigen så in åt helvete ljuskänslig. Där gick mina sista krafter.
Jag hade inte ens ork att gå upp tre minuter senare för att äta.

Jag somna och sov till klockan 10 idag.
Känns fortfarande som att jag inte sovit på flera dagar. Hjärnan går fortfarande på högvarv och har gjort det konstant även idag.
Jag räknade ut att jag sovit i 17 timmar, men hjärnan har inte vilat, utan det känns som att jag sovit men ändå varit vid medvetandes. Ett tillstånd mellan vaken och sovande. 

Jag vet inte om jag ska falla tillbaka på ruta 1 och lägga in mig eller om jag ska fortsätta som jag gör nu tills allt bara går åt helvete.
Det känns som om att välja mellan pest eller kolera för jag vet att jag med största sannolikhet kommer att bli sämre även om det blir inläggning eller inte.
Jag blev sämre under tiden jag var inlagd sist så vad skulle detta göra för skillnad?
Vissa säger vila, slippa alla måsten. Det ändrar inte mitt mående…

Detta är en stor varningssignal som min kropp skickar ut – det är inte normalt för mig att bli såhär trött efter ett samtal. Detta är kroppens sätt att säga att du behöver ändå vila. 
Men jag har inte tid att vila, jag har inte tid att vara sjukskriven.
Men jag har heller ingen bra lösning på hur jag ska ta mig upp ur detta äckliga mörker som jag hamnat i. Vet inte om jag klarar mig länge till – inte denna gången.

One thought on “The demons run circles

  1. Fina Jesse, du måste klara detta! Du får inte försvinna, precis som du brukar säga till mig så klarar vi detta tillsammans, eller hur? Tillsammans är vi starkast och tillsammans klarar vi så mycket mer än vad vi tror. Du är så otroligt stark ska du veta och en underbar fantastisk vän som man inte vill förlora. Det borde finnas fler som dig, för du är verkligen så otroligt snäll ska du veta och jag är sååååå otroligt tacksam över att jag fick ta mig tid till o lära känna dig och hoppas även på att vi någon gång kan träffas. Men du får INTE ge upp! Jag finns här för dig om det är något – det vet du! Så snälla ge inte upp, du är värd livets bästa och du förtjänar livet! Du är underbar och du är en fantastisk vän, glöm aldrig av det! <3

Lämna gärna en kommentar innan du går :)

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.