2016227136191520_sbig
När man egentligen haft en okej dag men kan ändå inte känna någon glädje för man är död inombords.
Jag försöker verkligen vilja det här livet. Men det är så tungt just nu.
Men fake it until you make it. Eller?

Verkligheten är verkligen som ett gummiband: den kan tänjas och tänjas, men förr eller senare tar det stopp, och den flyger tillbaka för att slå en i ansiktet – igen.

Känner i vissa stunder en stor ångest som gör väldigt ont i mig när jag tänker på hur fast jag är medan alla andra som jag en gång känt – kommer vidare i livet.

Är inte det rätt kasst ändå, att ingenting förändras?
Allt tack vare min ångest och att jag överanalyserar allt, tänker det värsta varje gång.

Värdelös ekar i min skalle, men jag tänker inte låta ångest överta.
Jag börjar få ordning nu, ändå känns det aldrig nog.

All denna press mot att skaffa ett jobb, vidareutbilda sig, sluta vara värdelös, vara en civiliserad individ, göra något.
Bara tvång och ångest. När jag verkligen säger “jag klarar det inte”, så är det min bristningsgräns.

Blä. Har lyckats komma ut och träffa Thess mera åtminstone.
Funnit ett lugn när jag är med henne.

 

CoffeeTears

3 thoughts on “

  1. Åh vad jag känner igen mig i det du skriver… Jag är inne i period där jag känner att livet rusar ifrån mig. Jag är 25 år, men vad har jag lyckats med? Jag ser så många andra som lyckas med det jag vill göra, medan jag krigar mot min ångest och mig själv. :/ Det suger… Men vi får inte ge upp. Vi är värda att må bra och du är en fantastisk människa ska du veta. Jag finns om du vill prata. <3

    • Du har lyckats med mycket Evah! <3
      DU!, är en fantastisk och inspirerande människa, Tack fina, finns för dig med <3

  2. Känner igen mig i det du skriver från mina egna depressioner. Vet att det inte hjälper i nuläget men i slutändan så vänder det alltid och blir bra! Kram¨
    sv: tack fina du!

Lämna gärna en kommentar innan du går :)