Sätter punkt, vänder blad och går vidare

Ugh, man har ju gjort bättre val i livet, ångesten har varit hög den senaste veckan och jag är helt fucked up emotionally.
Jag har kunnat hålla mig samman och fattat bra beslut rätt så bra under sommaren men i Söndags så hände de något och mörkret tog över för en stund.
Jag är tacksam att en satt uppe med mig hela den natten och kollade mig flera gånger. Jag kommer börja med alla meds långsamt igen om två – tre dagar och nu när man snart börjar jobba igen så måste jag sköta det. Sov bort dagen igår och vaknade vid 19 tiden, har varit vaken mellan varven, kollat luren, svarat för att sedan somna om. Idag blev jag väckt vid klockan 15 och kroppen är så sjukt trött att jag inte ens orkar känna efter om jag behöver något ångestdämpande eller inte så jag skiter i att ta några. Jag kan inte göra mina val ogjorda men jag kan välja att sätta punkt, vända blad och gå vidare med bättre val. Har lite förhoppningar om tisdag, vad det är kan jag inte riktigt skriva om än så de får komma i nästa inlägg (när de nu blir)

har du sett dig i spegeln
slagit sönder din självbild
börja leta efter bitar och bilden går
upp från all skit man har ställt till
med vad fan ska vi göra åt saken förutom att fortsätta gå
För de enda vi kan göra, börja ändra idag sluta älta igår
gått i tusen bitar, tusen gånger om gett upp börja om
men jag tror att det är dags att börja flyta med och låta vindarna ha sin gång
För vinden kan vara magisk
om man lyckas låta den va de och svaret på
frågan blir självklar när vi inte frågar om svaren
vi var tvungna att va där, såra folk och blivit sårade själva
för jag tror att vi alla nån gång
måste falla isär för att våga förändras
tro mig jag vet det är svårt men vi
lyckades få gamla sår att försvinna
man får avgöra själv ta tag i sin skit eller låta dom vinna
för jag har stått här förstenad så många år har passerat
dags att fira livet med frukost i sängen och ja må det leva
för trots alla krossade bitar på marken vi tappade allt
de är dags
börja koppla ihop dom och tillåta bitarna falla på plats

– Johan Alander

Att bryta ihop TW vikt

Har varit så off de senaste dagarna. I torsdags så fick jag en stor panikångest som jag inte fått på hur länge som helst, inte ens när det har varit som värst. När ångesten var som värst så gick jag över till min kontaktperson och pratade. Normalt så brukar jag bli mega trött när jag tagit theralen men denna gången har jag inte blivit trött alls, men ångesten minskade iallafall. Även om jag inte har Theralen insatt i dagsläget så kommer jag ändå att använda det vid behov eftersom att min läkare vägrar ge mig någon behovs-meds.

Efter att jag hade lugnat mig lite så bestämde jag och min kontaktperson att vi skulle ta hundarna på en liten runda och det var befriande.

Hundar

Igår låg jag bokstavligt talat i sängen hela dagen. Att gå från sängen och in på toa och tillbaka igen kändes som ett stort vasalopp. Men det är också kroppens sätt att stänga ner, jag visste om att det skulle hända. Jag var förberedd på det, de är inget konstigt. Anledningen till att jag fick panikångest var på grund av att jag ställde mig på vågen. Vågen har alltid varit min värsta fiende och när jag såg att jag gått ner två kilo så bröt jag ihop på ett sjukt sätt. Allt kändes som ett stort jävla misslyckande.
Jag kämpar som fan för att gå upp i vikt, jag äter mer än tidigare och ändå så blev det såhär. Jag är medveten om problemet och jag vet vad som behövs göras så det kommer att bli bättre.

I fredags när jag inte kunde sova så var jag ute och gick en långrunda med musik i öronen, stannade upp, tog lite bilder och fortsatte vidare.

Bild tagen klockan 00:57

Bilden är tagen 01:27

Bild tagen 00:54

Ibland behöver man bara bryta ihop några gånger för att kunna fortsätta vara stark. Det är okej att inte alltid vara okej.

Hoppas ni mår bra!

summa av kardemumma på veckan hittills

Tisdagen blev inte riktigt som jag tänkt mig.
En hjärna som gick på högvarv, ett psyke som börjar bli totalt kaos igen.
Sömn som inte funkat. Vad kommer härnäst?

I tisdags morse så vaknade jag till vid halv 10 och kunde knappt öppna ögonen.
Det var ett sätt för min kropp att tala om för mig att verkligen stanna upp.
Jag har vetat att jag måste sluta stressa osv ett tag men min kropp bestämde sig för att typ släcka ner. Den ville ha vila och inget annat.
Min hjärna var typ done med allt. Jag vill inte stanna upp för att tänka eller känna för de gör så fruktansvärt ont.
Svårt att hålla masken uppe just nu.
Gjorde ett försök att gå till jobb trots att jag knappt kunde hålla ögonen öppna.
Resultatet blev tyvärr att jag fick backa två steg och lyssna på min kropp. Jag gick hem och sov och fick några timmars sömn.
Trots att jag sov i flera timmar så var jag fortfarande lika trött när jag vaknade.
Jag försöker så mycket till att finna balansen men den balansen är svår att finna i nuet.

Igår jobbade jag hemifrån. Fick en del gjort även om jag ville hinna med att göra mera. Min hjärna har bestämt sig för att ta igen sömn.

Idag har jag varit på jobb men är långt ifrån topp. Vill inte vara jag, vill verkligen inte.
Jag blir ledsen av dåtiden, jag blir trött av nutiden och blir förstörd av hopplöshet inför framtiden. Är typ rädd för att prata med människor för att jag är rädd att människor ska förstå hur trasig jag är, vill inte visa att jag mår såhär.

Det värsta är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det svarta. De ska bli intressant att veta om jag kommer få ut några sömntabletter för min sömn, tvivlar på att jag kommer få det men behöver något att sova på, detta är inte hållbart.

Imorgon blir det jobb igen.

Hur mår ni?

Inskrivning och utskrivning

Dom senaste dagarna har varit en berg och dalbana.
Mått så fruktansvärt dåligt och mina impulser blev för svåra att hantera.
jag känner mest att det är för mycket just nu.
Jag orkar ingenting, blir bara mer och mer ledsen för allt känns mer och mer hopplöst.
Jag hoppas hela tiden att jag ska vakna upp en dag och bara orka en hel dag.
Men det är tungt just nu. Väldigt tungt.

Något jag verkligen hatar är att någon jämför min psykisk ohälsa med någon annan.
Tänker inte gå in på detta längre än såhär.

Träffade kuratorn i onsdags och i torsdags så hade jag en tid till en läkare på psyk.
Min kurator var med på mötet.

Min kurator och min kontaktperson hängde med mig in till psyk.
Trodde inläggning skulle ge mig något.

Den gav mig något eftersom att jag fick bryta ihop några gånger och sen fann jag faktiskt en vän.

Skrev ut mig i fredags, kände mig inte trygg på avdelningen.
På grund av platsbrist så var den enda platsen på psykosavdelningen.
klarar inte av scary people som är inne i en psykos, det är fett läskigt.
Men en var lite kulig för jag fråga hen hur länge hen varit på avdelning och svaret blev: Jag har inte kollat på klockan men ca 3 veckor.
Ska ner till Arbetsförnedringen imorgon sen får vi se om jag besöker Ulrika på jobb.
Eller ah, mitt gamla jobb blir det ju nu och det är så sad. But jag vet inte vad som händer i Augusti.

The demons run circles

Var åter hos kuratorn igår, hon är verkligen bra, förstående, försöker hjälpa men jag känner mig så fruktansvärt iskall, trasig och vet inte vad jag ska göra längre.

Har försökt vända allt, har försökt att bara finna mig i att det är såhär.
Jag hade verkligen hoppats på att det skulle vända.
Som det alltid brukar göra efter ett tag – men nej.

Jag sjunker bara djupare och djupare ju längre tiden går.
Vi pratade b.l.a om känslor/tvångstankar. 
känsla som att “det kan kännas så – men IRL så är det inte så egentligen”.

Efter att vi avslutat samtalet och jag börjar gå mot busstationen så var det som att all energi bara försvann – återigen så vände allt på en sekund.
Trots att jag klarade mig ifrån att inte bryta ihop denna gången så gick hjärnan fortfarande på högvarv.

Jag fick såpass mycket spänningar i huvudet så det var nästintill omöjligt att hålla ögonen öppna, blev väldigt ljuskänslig.
Mobilen låg i fickan, men orkade inte ta upp den trots att den vibrerade.
Jag har sen en tid tillbaka slutat ha mobilen på helt ljudlös.
Behöver jag stänga av ljudet så är det vibration som gäller. 

Kommer hem, säger hej och går in direkt på rummet – återigen så in åt helvete ljuskänslig. Där gick mina sista krafter.
Jag hade inte ens ork att gå upp tre minuter senare för att äta.

Jag somna och sov till klockan 10 idag.
Känns fortfarande som att jag inte sovit på flera dagar. Hjärnan går fortfarande på högvarv och har gjort det konstant även idag.
Jag räknade ut att jag sovit i 17 timmar, men hjärnan har inte vilat, utan det känns som att jag sovit men ändå varit vid medvetandes. Ett tillstånd mellan vaken och sovande. 

Jag vet inte om jag ska falla tillbaka på ruta 1 och lägga in mig eller om jag ska fortsätta som jag gör nu tills allt bara går åt helvete.
Det känns som om att välja mellan pest eller kolera för jag vet att jag med största sannolikhet kommer att bli sämre även om det blir inläggning eller inte.
Jag blev sämre under tiden jag var inlagd sist så vad skulle detta göra för skillnad?
Vissa säger vila, slippa alla måsten. Det ändrar inte mitt mående…

Detta är en stor varningssignal som min kropp skickar ut – det är inte normalt för mig att bli såhär trött efter ett samtal. Detta är kroppens sätt att säga att du behöver ändå vila. 
Men jag har inte tid att vila, jag har inte tid att vara sjukskriven.
Men jag har heller ingen bra lösning på hur jag ska ta mig upp ur detta äckliga mörker som jag hamnat i. Vet inte om jag klarar mig länge till – inte denna gången.

4 månader idag

Det börjar gå mot jul och snart är det nytt år.
Idag är det exakt 4 månader sedan som Malin blev en ängel och det blir allt svårare att ens existera.
Jag kommer inte få det där samtalet på jul där vi säger god jul till varandra.
Jag kommer heller inte få höra Malins röst som säger: Fan Jesse, vi har överlevt ett år till.
Allt gör så jävla ont, och jag är rädd att jag inte kan ta mig ur det svarta hålet denna gången.

Jag vill verkligen inte detta livet längre.
Jag har verkligen försökt vara glad, försökt vilja detta livet.

Var hos kuratorn i tisdags, jag kämpade verkligen för att inte bryta ihop denna gången som jag gjorde på föregående samtal.
Men när man får frågor som egentligen inte är svåra att besvara men som ändå blir som en fara blir jag som paralyserad.
Med det menar jag att jag inte vet om jag vågar svara ärligt på alla frågor, för jag är så rädd för att jag på ett eller annat sätt får LPT.
Frågor som tex:
Har du haft mycket suicidtankar? – det kan jag inte förneka.
Vad är det som gör att du är i livet idag? – jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att misslyckas och bli en grönsak.
Kan du lova att ta hand om dig själv tills vi ses igen i januari? – Jag kan inte lova något som kanske inte går att hålla, så nej.

Jag vet inte riktigt vad som hände där egentligen, jag brukar oftast säga jag vet inte, eller det är möjligt. Men här var jag ärlig och öppen med vad jag känner och tänker. 

5/12 – 2016

jag har inte haft orken att uppdatera men nu tänkte jag göra en liten iallafall.

Min nya läkare på psyk verkar mer vettig iallafall. Synd att det bara är en hyrläkare.

I lördags åkte jag in till Helsingborg för att möta upp mamma innan vi drog vidare till Väla.
Sen hände det inte så jätte mycket mer egentligen.
Igår jobbade jag sedan lämnade jag mamma på stationen i Helsingborg för att hon skulle hem till Göteborg igen.

Idag vaknade jag kl 10 sedan gick jag ner till arbetsförmedlingen där vi gjorde en ansökan om aktivitetsersättning.
Sedan begav jag mig till jobb och slutade vid 16:15. 

Fick en bild skickad häromdagen och jag låter bilden tala för sig själv.
f-kassan_famlar_i_morkretJag hade jätte mycket att skriva om när jag såg bilden första gången, nu står det bara stilla i huvudet så jag låter bilden tala för sig själv. 

Imorgon blir det begravning för min fina vän. Känns så sjukt jobbigt.

Hänt sen sist.

Det är mycket runt omkring som tar väldigt mycket av min energi.
jag har velat göra ett blogginlägg men tiden har inte funnits och när den väl funnits så har inte orken funnits.

Var i Göteborg från fredag till söndag i förra veckan vilket var helt okej.
Mitt mående de senaste två dagarna har varit skit och i stort sett hela kvällen igår låg jag bara i sängen.
Det är precis såhär tungt de blir när jag inte tar mina stabiliserande.
Men tar dom regelbundet just nu så vet inte riktigt vad det är som ligger bakom denna gången. 

Det har varit en lugn dag idag fast det har funnits mycket att göra.
Jag ser fortfarande jobbet som något positivt, härliga kollegor med fantastiska elever.
Jag älskar mitt jobb som det är nu. Men något saknas – lycka.

Jag har alltid sett livet som ett utmanande spel – DET ÄR ett utmanande spel.

Jag försöker reparera mitt pussel, men en pusselbit kommer ändå alltid fattas.
Livet kan funka, men just nu så existerar jag bara, jag lever inte.
Jag blir bara mer och mer isolerad just nu, stänger inne sånt jag egentligen borde prata om, jag är medveten om det, men förändringen känns så långt bort. Vill inte oroa någon, vill sluta visa mitt dåliga jag. tankar som snurrar “Hur länge fungerar det denna gången” finns där jämt.. Klockan närmar sig 22 och jag ska snart ut med pälsklingarna. 

Jag har funderat länge på vad jag vill göra med min blogg, ett tag hade jag bara lust att stänga ner allt och i nästa stund inte. Får ta och fundera på det ett tag till.. 

 

Trött

LifeSucksSlutade jobba kl 15 idag, har varit fullt upp, jag gillar att ha sådär lagom mycket att göra. 
Man tänker inte på allt annat utan man fokuserar på nuet och vad som behövs göras.

Nätterna har blivit allt jobbigare, får knappt någon sömn och när jag väl får de så är jag uppe efter 2-3 timmar igen. Som inatt vaknade jag till kl 03 och jag la mig kl 00.
Jag ville inte gå upp då så jag låg kvar i sängen och när klockan ringde igen vid 07 så ville jag verkligen inte upp.
Eftersom att jag är på en skola så måste jag ändå hålla humöret uppe med ett glatt leénde.
Jag försöker verkligen och jag lyckas, men inombords är jag fortfarande trasig.
Hela min värld rasade när jag fick veta att Malin inte finns längre.. 

Försöker verkligen sysselsätta mig hela tiden men det är inte lätt alla dagar.
Försökte få tag i min läkare också men hon ringde som vanligt inte tillbaka.
Det var tänkt att jag skulle få en ny läkare, men eftersom att jag varken fått en ny tid till en ny läkare eller har hört vem som blir min nya läkare så vänder man sig till sin läkare som man senast hade kontakt med.
Nu vet jag inte vad jag ska göra riktigt, har ingen medicin kvar och inte haft på två dagar vilket inte är bra för jag känner redan att måendet åker längre och längre ner.
Får försöka göra nya tag imorgon och ringa psyk igen.

 

Hon är mitt allt, ljuset i mitt liv.

Jag har börjat fundera mycket kring döden.

Jag är också övertygad om att vår energi som levt i vårt skal rör sig vidare till en annan typ av skal när vi dör.
något man brukar tänka på är att man kommer till nangijala när någon dör där man får träffa alla sina anhöriga, men Malin tillhörde ju den kroppen som hon bar men jag undrar verkligen om jag kommer hitta henne igen och få vara tillsammans med henne igen.
För vi kanske inte vet vilka vi en gång varit?
Har ni också tänkt så eller är de bara jag som är knäpp som går i dessa tankarna?

Jag har funderat mycket på det där, kanske får hon ett nytt liv nu när hon inte finns här fysiskt med mig, men hur ska man kunna veta vem som är vem i nästa liv?
Jag är fast i mina tankar, allt är så rörigt och jag kan inte tänka klart längre.

Det har gått 13 dagar sen hon gick bort och trots att jag jobbar så kan jag knappt le, jag känner mig känslokall att jag inte kan skratta. Jag bara bryter ihop när någon frågar hur jag mår.
Inget känns kul längre, känner mig bara så tom.
Jag är rädd för att söka hjälp, rädsla för att man inte blir förstådd eller att dom ser att jag mår så pass dåligt att jag är en fara för mig själv.

Jag har egentligen haft en bra helg, jag är rätt mycket med Thess, hon får mig att må så mycket bättre.

13687405_177533922668303_1687585101_n

Bjuder på en knasbild som vi tog med snapchat. 
14141659_10205694996334675_4191121245094730699_nI helgen har vi gjort trasig mat (hallonpaj) och den blev riktigt god. 

Trasig mat