29/5 – 2018 – rip plånboken

Well, hade jättemycket att skriva om men sen så ringde telefonen och där försvann typ hälften av de jag tänkte få ner i skrift.
Jag har testat Daylio i 3 veckor och jag älskar verkligen appen. De är sega med att pusha ut min språköversättning.
De skriver själva i ett mejl till mig att de kommer göra det först när de släpper sin nästa version av appen.
Det suger för att nya funktioner innebär oftast att något nytt behöver översättas och ingen bör sitta med en app som inte är uppdaterad.

Såhär ser det ut för mig just nu.

Jag har ju inte prickat i exakt varenda timme osv. Man får ju ut vad man för in liksom.
Det blir ju en ca statistik iallafall.
Någonstans på vägen så blev allt så svårt för att helt utan anledning ge vändning där andetagen blir något lättare.
Börjat med en ny medicin också, har inte känt av några biverkningar hittills men känner av mina svackor.

Börjat prata lite med Sofia som tipsa mig om appen Daylio. Det går knappt att förklara hur skönt det är att ha ännu en fin själ som man kan prata med. Som man kan gå på djupet med, hon lyssnar och förstår. Så sjukt guld värt att ha.
Har ni inte spanat in hennes blogg så gör det här.

Hon är en underbar själ som bloggar om sitt liv med fokus på fotografering och psykisk ohälsa.
Hon tar sjukt fina bilder och hon har även en kategori som heter onödigt vetande som är sjukt roligt att läsa.

Jag har under flera dagars tid tänkt på om jag skulle byta upp mig från en Oneplus 5 till en Oneplus 6.
Jag kunde inte längre stå emot och gjorde mitt impulsköp. Rip plånboken eller något.
Lätt värt de, mobilen beräknas komma idag.
Om ni är intresserade av att köpa en Oneplus via deras hemsida så kan ni gå via denna länken så får ni 200 kr rabatt på tillbehör när du köper en OnePlus (Detta är inte ett sponsrat inlägg).

Humörlogg

Jag har inte skrivit här på ett tag.
Tänker hela tiden på att jag borde blogga mer men har aldrig tid eller ork.
Men nu så!!! Kan dra ett snabbt blogginlägg.
Jag kände att det var dags för att skriva lite här igen.
Har haft några bättre, ljusare dagar än mörka.

jag har fungerat bättre ett tag trots att jag haft bergochdalbanekänslor.
Tyvärr har allt vänt igen och jag är inne i en ny dålig period.
Är jättekluven och jag hatar att jag inte vet varför. Jag är bara på botten just nu.
Jag är väl där för att ta mig upp igen.

Jag fick ett tips om en app som heter Daylio. Det är en humörsapp kan man väl säga.
Man kan logga sitt mående.
Började översätta den till svenska.
Nu är allt klart, supporten ska bara göra en uppdatering så att man sedan ska kunna välja svenska som språk i appen.
Appen finns både för Android och IOS och är helt gratis.

Avslutar detta snabba inlägget här då jag inte har energi att skriva en bibel om my life just nu.
Bjuder även på en bild från i söndags 🙂

söndag

Denna veckan har varit helt okej, haft lite mer tid för återhämtning, jobbade i tisdags och onsdags.
Jag kom inte mycket längre för att jag kände att jag behöver passa på att ladda inför vad som komma ska. Det har varit skönt.

Det har gått i vågor som vanligt i måendet men jag har bara funnit mig i det som är atm, låtit allt passera utan att lägga allt för mycket energi på tankarna trots att hjärnan är vidbränd emellanåt.
Jag har även skickat iväg mina synpunkter till patientnämnden – heja mej. Det tog bara typ en månad innan jag gjorde det.
Något som jag funderat på såhär i efterhand är att psykologen jag träffade sa till mig att jag bör lära mig att må bra på egen hand.
Inte att någon annan får mig till det. Det har satt igång miljoner tankar.
Det är lite som att använda uttrycket: “Om någon annan ska älska dig måste du först älska dig själv”
Vad är det för dumt jävla påhitt?
Så om en inte älskar sig själv är man dömd då att vara oälskad?

Utan mina fallskärmar så är livet inte värt att leva, man behöver personer i ens liv för att kunna må bra.
Jag vet inte riktigt vart jag ville få ut av detta inlägget egentligen.

Hoppas ni haft en trevlig helg 🙂

lost in time and space

Tidigare så var jag yr, trött & lost in time and space.
Att ta 3 zolpidem för att få lite sömn är väl inte det bästa som finns.
Jag är just nu hos en kompis i Staffanstorp.
Han har lagt sig för att vila och jag sitter och lyssnar på biktenpodden med Moa och Marielle.
Planerna för veckan är att jobba på Tisdag men får se om jag jobbar på Måndag också.
Det är ju lov denna veckan så alla eleverna är lediga.

 

svävar iväg igen

Ibland undrar jag vad världen ens vill säga en. Just nu går huvudet på högvarv igen..
På gott och ont. En fjärdedel av mitt hjärta dog när beskedet om Malin kom.
Mina ord tryter, jag kan inte hitta ord som kan beskriva saknaden, sorgen, tomheten.

varför är livet värt att leva när livet är så jävla meningslöst och döden ändå är oundviklig?
Världen skrämmer bara mig ibland.. nästan.. alltid.

Jag ser ju livet som ett stort pussel. Nästan allt går ut på att finna pusselbitarna.
jag vet fortfarande inte vad jag behöver för att finna min lycka.
Min själ står inför en tung och tuff utmaning, test, på test, på test – aldrig ett lugn.
När pusselbitarna förändras kan en saknad och sorg uppstå.
Döden är hemsk när man tvingas leva kvar, jag som blivit kvar känner så stor smärta.
Därför relaterar man döden till något obehagligt och skrämmande samtidigt som att man själv lockas till det.

Vi är här av flera anledningar. “Ger vi upp”, får vi börja om.
Som vilket påbörjat spel som helst.
Ett som verkligen MÅSTE avslutas för att man ska gå vidare.
Livet är ett spel. Men bara en del-destination. Mot målet.
Målet förblir blurrat tills man klarar sina del-destinationer.
När pusselbitarna förändras så kan det bli tufft att fortsätta spelet, det är tufft att fortsätta spelet utan Malin.
Jag svävar iväg i tankar för ofta och försöker hitta olika perspektiv på saker.
Livet är ett spel, vissa har en sked – andra har en gaffel – slutresultatet är att vi alla har olika förutsättningar i just detta livet.
Livet är en stor frustration som inte går att fly från men döden är inte slutet. Det är början på något nytt, något större.

Utmaningen är att se om du fortsätter, eller kastar allt du påbörjat åt helvete!
Men en dag måste du plocka upp bitarna igen… Börja om och slutföra.
Precis som att man måste plocka upp saker man förträngt under en lång tid.. Reflektera – sörja – bearbeta.

I ett annat liv?

Jobbigt…

Själv har jag velat kasta pusslet – mitt liv – åt helvete flera gånger.
Men då skulle också allt annat tidigare jobb, alla timmar och känslor försvinna med det.

Nej, jag kastar inte. Utan.., Stannar upp. Reflekterar. “Frustrerar”.
Det är när man delar tankar med någon och samtidigt reflekterar lite själv som man kan se klarare, ibland behöver man stanna upp även om det gör fruktansvärt ont.
Vid en reflektion får man en ny förståelse. Ett nytt perspektiv och med hjälp av tankedelning kan man tillsammans hitta nya nyanser i livet som man aldrig tidigare tänkt på innan.
Vi alla gör olika val i livet, det var ett val Malin aldrig fick göra – att fortsätta livet.

Jag lever för att tillhöra

Jag lever för att tillhöra, jag tillhör många och mycket, olika från stund till stund.
När jag är själv och inte har något att göra som jag brinner för tillhör jag inget och ingen och tankar börjar snurra.
Jag fattar inte varför livet ska va så jävla kämpigt och jobbigt hela tiden.

Min vän förlorade sin andra halva för 8 dagar sedan i cancer. Jag tänker direkt tillbaka på det jag har varit med om.
Jag förlorade två vänner i självmord. Tanken på att mista någon är hemsk och känslan när man mist någon går inte att beskriva.
Det får en att tänka på vad man egentligen har, ännu ett tungt uppvaknade om att man ska gå och pussa och krama på dem som man verkligen älskar – man vet aldrig när någon tas ifrån en. Livet kan vända snabbare än man tror.
Det som var så positivt i somras blev bara bortblåst, han var nästan fri från cancern och så kom det här.

Jag blir ledsen av dåtiden, jag blir skrämd av nutiden och blir förstörd av hopplöshet inför framtiden.
Jag är på konstigt humör idag, vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur mitt humör är.
Jag är lugn och tillfreds, men jag mår inte bra, snarare tvärt om.
Känner mig lite oklar i huvudet, någon form av acceptans att just nu är det väldigt mörkt i huvudet.
Jag kan försöka beskriva känslan som om att man är tillbakalutad mot tryggheten i att jag är trasig och känner mig ensam i mitt helvete, fast att jag vet att jag aldrig är ensam.
Det är svårt att förklara men just nu älskar jag varje mörk känsla jag har inom mig samtidigt som jag bara hatar den.
Låter de knasigt? – ja det är knasigt också – jag är knasig.

 

sömn som uteblir

Fick ingen sömn inatt så jag var på jobb redan lite efter kl 9, fått en hel del gjort idag även om jag inte har fått gjort lika mycket som jag velat, energin har inte varit så jättehög idag.

Jag älskar verkligen mitt jobb, mötte chefen i korridoren imorse när jag var påväg till mitt arbetsrum idag och hon möter mig med ett leende och en kommentar som löd: kul att se dig på jobb idag och att du är frisk.
Det var en kommentar som verkligen gjorde min dag.

När jag kom hem så var min energi slut, fick sömn på 3 timmar iallafall. Måste försöka göra något åt min sömn, det funkar inte riktigt att ha det såhär längre.

hoppas ni haft en bra helg och en bra måndag.

summan av kardemumman av de senaste psykologmötet

Jag vill skriva av mig. Jag behöver göra det, men vet inte vad jag ska skriva.

För ett tag sedan så hade jag tid till en psykolog i Ängelholm som är typ helt dum i huvudet.
Det kommer sluta i att jag ska göra en anmälan till patientnämnden.
Vid första samtalet så kändes det inte alls bra när jag gick därifrån, jag var totalt förstörd mer eller mindre och därför så kändes det bättre att ta med mig någon vid nästa samtal.
Var på ett möte med psykologen tillsammans med min vän som även är en arbetskollega och det första hen säger är hur opassande det är att min vän är med mig och att min vän inte var från habiliteringen. Det påtalar psykologen säkert 8-10 gånger. Hen börjar med de och avslutar samtalet med det.

Jag och min kurator har tydligen en felaktig föreställning om att samtalsterapi är till för alla människor och att jag behöver en sjukgymnast som ska lära mig att sätta ord på känslor, psykologen tyckte även att jag ska börja hitta nya människor som jag kan umgås med 2-3 gånger i veckan för att jag ska släppa föreställningen om att man inte kan lita på andra människor för annars skulle jag inte komma vidare i livet.

Psykologen predikade även om att jag måste lära mig att äta och sova samt att hen inte är någon slaskmossa till mig vilket är ett rätt roligt uttryck, slaskmossa har jag aldrig hört förut.
Jag kämpar verkligen med att försöka äta bättre och jag måste verkligen få rätt på min sömn.
När vi tar upp att min diagnos inte känns rätt så tyckte hen att det inte är något man skulle ifrågasätta och att vi är olika när det gäller det som kallas “teoretisk begåvning.”
Sen tyckte hen att bara för att jag skrev ut mig från psyk i somras så tar inte jag emot den hjälpen som jag behöver fast det inte alls handlade om det.
Så summan av hela kardemumman för att det inte ska bli för långt inlägg är att, jag är inte deprimerad, har en felaktig föreställning om att samtalsterapi är till för alla och att jag istället skulle meditera och därigenom lära mig att sätta ord på känslor, äta och sova rätt och knyta nya kontakter med människor och då mår man bra. Psykologen tog inte mig på allvar när jag talar om att jag knappt vill detta livet längre och att jag har ett självskadebeteende som är svårt för mig att bryta.

För övrigt så vet jag inte hur jag ska uttrycka mig om hur jag mår, vet knappt vad jag känner, vet ingenting utom att jag mår skit. Jag har nog börjat få lite struktur på jobbet nu med alla saker som jag behöver göra, något positivt iallafall. Göra-listor är bra skit.  😛

orkar inte skriva mer just nu men det är vad som hänt under den senaste månaden, velat skriva så länge men kraften finns inte riktigt där.

 

Nytt år – Nya tag

Hej då 2017. Du kom – och du gick. Ses vi igen? Förmodligen inte…

Under mitt år har det skett många positiva saker men också väldigt negativa.

Jag fick tillbaka min tjänst på skolan i Oktober vilket blev en stor lättnad på många plan.
Det har blivit nya förhållanden. Med vänner, bekanta.
Slut på vissa förhållanden som inte ger mig något.
De har kommit och de har gått, precis som du 2017.
Dig lär jag troligtvis aldrig möta igen, men du kommer finnas med mig som ett minne.
Precis som personerna som kom och sedan försvann.

Det senaste året har inneburit många insikter som jag aldrig tidigare reflekterat över.
Jag har fått se livet ur ett annat perspektiv mycket tack vare det givande samtalet med Elin i somras.
Jag har hela tiden kämpat för en nivå som jag inte kunnat hålla vilket jag fick känna på i somras när det blev så illa att jag självmant ville ha en inläggning.
Inläggningen varade ju inte så länge och en insikt jag har kommit till när det gäller att läggas in på helt fel avdelning är att jag hellre sitter på rättspsyk och “vårdas” (förvaras) tillsammans med dömda än att tillåta låsas in på en sluten psykotisk avdelning igen.

En annan insikt 2017 är att man ibland måste sänka garden och acceptera att man inte kommer kunna lita på människor.
Detta året har varit långt ifrån bra trots stunder av ljus.
Jag har dock några enstaka som jag kan gå på djupet med och de håller jag hårt om även om min handling oftast har blivit att man avvisar någon för att skydda hen mot mina orkaner.
Jag hann inte bli stark i mig själv detta året heller, Sökt styrkan i någon annan för ofta…
Styrkan har ökat men inte tillräckligt för att må okej.
Jag har däremot fått flera fallskärmar runt mig som gjort att det har känts lite lättare att leva – delvis.

Jag tänker inte ha några nyårslöften för de bryter man allt för ofta, istället så kommer jag sträva efter mål, sänka kraven, hitta tilliten och tryggheten i mig själv framförallt.
man kan hitta en stor del av sig själv i någon annan och det är nog det som format mig till den jag är idag – delvis.

Men det är viktigt att finna vem man är och vem man vill vara i sig själv också.
Jag går ju på lågenergi nu för tiden i mitt liv, är faktiskt så himla orolig för att jag ska dippa så hårt en dag att jag gör slut på det.
vågar knappt viska fram att jag inte vill mer, men jag vet inte hur jag ska orka leva med tanken att jag ska leva.
Jag har tyvärr fått en idiot till psykolog så får se vad man kan få för hjälp från samhällets sida, men framförallt så kommer jag använda mig av mina fallskärmar. Det är ju så att för att en person ska kunna hjälpa en så måste personen veta hur det är när man är på botten.

Julen spenderades med familjen och vi var hos lillasyster. Var riktigt mysigt faktiskt.

 
Den 26 december åkte jag till mamma och kom hem den 1 januari.
Träffade min bror och hans tjej och fick mysa en hel del med mammas lilla hund.
Fick ensamtid med mamma vilket har varit välbehövligt.

Lilla Elvis (mammas hund) var verkligen livrädd för alla raketer så största delen av söndag kväll så låg han tätt intill mig.
Raketer borde förbjudas.. Hoppas ni hade en bra jul och nyår.