Tryggheten drabbas när vården förändras

För ett långt tag sedan träffade jag en kurator på vuxenhabiliteringen i Ängelholm – återigen ny kontakt. För mig innebar det rädsla.
Det är på grund av min egen brist på tillit som jag hade jättesvårt att släppa in min kurator på djupet för mycket, trots att jag under första mötet lät henne veta det mesta om mig.

Men det är skillnad på att berätta och berätta. Skillnad på att sitta med “masken” eller att öppet blotta sina känslor.
Jag valde masken, den brukar vara ett säkert kort. På senare tid har jag öppnat mig mer och mer. Men det har tagit väldigt mycket tid för jag har släppt in henne långsamt.
Den här masken som jag burit på har blivit tunnare för varje besök trots att mitt bröst är tyngre.
Till skillnad från många andra som jag mött inom vården så byggde jag verkligen upp ett förtroende för henne.
Den finns kvar än idag och jag ska dit på tisdag i nästa vecka.

Hon är speciell, hon förstår mig. Framförallt så har hon alltid hållit vad hon lovar.
Det betyder så mycket, det är få som jag har mött som har ett så stort hjärta för sina arbetsuppgifter…
Men om jag till slut får en vidareutredning med en fastställd diagnos och “min nuvarande” tas bort då jag inte tycker att den stämmer in på mig så innebär det att jag inte längre kommer kunna få fortsätta att ha henne och jag tilldelas en ny kontakt.

För då har jag inga rättigheter kvar som gör att jag får gå till vuxenhabiliteringen.
Vilket för mig kommer bli en väldigt stor omställning som är väldigt jobbig.

Jag har slitits bort från en trygghet så sjukt många gånger, jag känner att jag har ingen egentlig trygghet.
Att slitas bort ännu en gång från en stor trygghet kommer innebära ett nytt ärr – på insidan..

ytterligare en ny person att finna tillit och förtroende för – ännu fler upprepningar.
Känns detta jobbigt för mig, då vill jag inte ens veta hur det känns för de med betydligt större svårigheter.

Jag läste för ett tag sedan att Göran Hägglund tar ut full pension – trots fyra nya jobb.

Inom den äckliga politiken så säger alla att vården ska förbättras, det ska satsas mer pengar osv.
samtidigt så ser man att  av vårdplatserna har försvunnit inom psykiatrin.

Det är aldrig fel att söka hjälp, ändå så säger man att det inte är den egna viljan som ska styra vården, det är det medicinska behovet. Om man inte vill ta massa mediciner då?
Sist jag var i Ängelholm så såg jag faktiskt att avd. 52 hade stängt ner. Vilket innebär att ytterligare 16 vårdplatser har försvunnit. Här har dom alltså tagit in hyrläkare och har fått hyrläkarstopp och därför kan dom inte driva verksamheten.
uhm vad hände med att vården skulle förbättras?

Bildkälla: HD.se [ https://www.hd.se/2016-09-05/angelholm-mister-sin-psykavdelning ]


Många unga kämpar röven av sig för att försöka hitta ett fast jobb.
Man ser att detta behovet finns då folk redan går på knäna och här kan våra kära politiker ta ut så fruktansvärt mycket pengar även om dom inte sitter i riksdagen längre.
Varför är inte detta kriminellt?

Vi borde börja ta kvitton på vart våra skattepengar tar vägen.
Det pratas hela tiden om att allt ska förbättras, men vården överlag blir aldrig bättre – tvärtom, flera fortsätter att gå in i väggen för att dom redan är sönderstressade. Ser ingen förbättring på jobb till ungdomar, skolorna blir inte bättre.
Här är ett annat exempel på att vården suger i Sverige:

Här vet jag inte ens vad jag ska skriva, här tappar man ord och hoppet om mänskligheten är så gott som bortblåst.
Hur mycket ska en människa behöva sjunka innan samhället hjälper?

Det minsta man ändå kan begära är att få hjälp vid akuta fall eller?
obviously inte…

3 thoughts on “Tryggheten drabbas när vården förändras

  1. Det är så hemskt hur samhället har blivit. Att de som behöver mest hjälp får kämpa så för att få den 🙁

  2. sjukt att de ska behöva gå till så det borde bli smidigare att få hjälp 😉

Lämna gärna en kommentar innan du går :)