summan av kardemumman av de senaste psykologmötet

Jag vill skriva av mig. Jag behöver göra det, men vet inte vad jag ska skriva.

För ett tag sedan så hade jag tid till en psykolog i Ängelholm som är typ helt dum i huvudet.
Det kommer sluta i att jag ska göra en anmälan till patientnämnden.
Vid första samtalet så kändes det inte alls bra när jag gick därifrån, jag var totalt förstörd mer eller mindre och därför så kändes det bättre att ta med mig någon vid nästa samtal.
Var på ett möte med psykologen tillsammans med min vän som även är en arbetskollega och det första hen säger är hur opassande det är att min vän är med mig och att min vän inte var från habiliteringen. Det påtalar psykologen säkert 8-10 gånger. Hen börjar med de och avslutar samtalet med det.

Jag och min kurator har tydligen en felaktig föreställning om att samtalsterapi är till för alla människor och att jag behöver en sjukgymnast som ska lära mig att sätta ord på känslor, psykologen tyckte även att jag ska börja hitta nya människor som jag kan umgås med 2-3 gånger i veckan för att jag ska släppa föreställningen om att man inte kan lita på andra människor för annars skulle jag inte komma vidare i livet.

Psykologen predikade även om att jag måste lära mig att äta och sova samt att hen inte är någon slaskmossa till mig vilket är ett rätt roligt uttryck, slaskmossa har jag aldrig hört förut.
Jag kämpar verkligen med att försöka äta bättre och jag måste verkligen få rätt på min sömn.
När vi tar upp att min diagnos inte känns rätt så tyckte hen att det inte är något man skulle ifrågasätta och att vi är olika när det gäller det som kallas “teoretisk begåvning.”
Sen tyckte hen att bara för att jag skrev ut mig från psyk i somras så tar inte jag emot den hjälpen som jag behöver fast det inte alls handlade om det.
Så summan av hela kardemumman för att det inte ska bli för långt inlägg är att, jag är inte deprimerad, har en felaktig föreställning om att samtalsterapi är till för alla och att jag istället skulle meditera och därigenom lära mig att sätta ord på känslor, äta och sova rätt och knyta nya kontakter med människor och då mår man bra. Psykologen tog inte mig på allvar när jag talar om att jag knappt vill detta livet längre och att jag har ett självskadebeteende som är svårt för mig att bryta.

För övrigt så vet jag inte hur jag ska uttrycka mig om hur jag mår, vet knappt vad jag känner, vet ingenting utom att jag mår skit. Jag har nog börjat få lite struktur på jobbet nu med alla saker som jag behöver göra, något positivt iallafall. Göra-listor är bra skit.  😛

orkar inte skriva mer just nu men det är vad som hänt under den senaste månaden, velat skriva så länge men kraften finns inte riktigt där.

 

Lämna gärna en kommentar innan du går :)