Ibland älskar jag livet

det tuffa livet valde mig

Ibland älskar jag livet. Ibland. Eller, jag vet inte?
Oftast går hjärnan på högvarv och det blir oftast kaos i skallen.
Jag tänker ofta på allt som varit positivt och vad som är positivt nu, men också allt negativt som varit och allt negativt som är nu.
Ju mer tankarna snurrar så kommer jag väldigt snart till insikt om att de negativa sakerna väger betydligt tyngre.
De har en betydligt starkare påverkan på mitt liv.

I fredags var det inte så jätte svårt att äta, medans precis allt har tagit emot idag.
Nu när allt har gått åt rätt håll och jag verkligen börjat blicka framåt så rasade hela min värld samman när beskedet om Malin kom.
För innan beskedet nådde mig så tänkte jag att “nu är det äntligen min tur och möter jag hinder så ska jag minsann klara det, för har jag tagit mig så här långt så funkar det att ta sig igenom detta också”. Allt som då var så självklart känns som bortblåst. ena stunden så vet jag inte om jag vill detta livet längre.
Medans i nästa stund så ställer jag mig själv frågan om jag vill ge upp det som jag har nu och vad som ska hända framöver.

Varje hinder som i vanliga fall inte ens skulle kännas så jätte jobbigt känns nu högre än Mount Everest…
När man sprungit upp från backen till toppen, så känns det inombords när man äntligen har nått den.
Besvikelse över vad som väntar där, för en önskan inombords är att få komma till en annan värld.

Det är okej att inte vara gjord av stål hela tiden. Det får göra ont!, Det gör ont!
Att förlora någon nära vän som funnits i mörka tider är svårt.
Jag har insett att livet egentligen är jävligt skört.
När beskedet om Malin kom hade jag i tankarna att skita i allt och be om en sjukskrivning.
Thess mamma sa att det var bättre att jobba och det var det också.
Hur trött jag än är eller hur ont det än gör så måste jag kämpa vidare, annars är risken att man till sist blir för sjuk.
Det gör fortfarande otroligt ont, det är fortfarande otroligt tufft, men hade jag inte jobbat så hade det varit svårare att gå vidare i livet. Jag kanske får anställning, det är inte ofta såna chanser kommer.
Hade jag sjukskrivit mig vet jag inte om jag hade kunnat ta mig ut på arbetsmarknaden igen. Jag vill ju ha ett jobb i slutändan.

Jag har verkligen flera fina människor runt mig.
Thess är en av dom, Irene är den andra, Sofia är den tredje. Sofia har jag inte träffat IRL – än.
Får hoppas på att vi kan träffas lite längre fram, förhoppningsvis snart. 

Alla människor har ett ansvar gentemot varandra att kämpa – ett ansvar att aldrig ge upp.
Jag lever inte för att jag vill, jag lever egentligen för att jag måste.
Jag kommer alltid att vara sjuk…
Och jag måste ständigt vara på min vakt efter tecken på att jag är påväg ner igen och stoppa det i tid för att överleva..
försöka ta tag i det som kan bli en livsfara för mig själv.

För jag vet, att jag älskar livet. Ibland. Jag älskar dem omkring mig och de älskar mig. 

2 thoughts on “Ibland älskar jag livet

  1. Fina Jesse, min fina vän! Du vet att jag alltid finns här för dig om det är något. Du är så otroligt stark! <3

  2. Alltså din text fick mina tårar att rinna… Känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag vet inte om man kan bli “frisk” från GAD som jag har och det suger verkligen, men jag vet att jag kan lära mig hantera den så pass i alla fall. Jag jobbar varje dag med att må bättre för på nåt vis älskar jag också livet och det är därför jag inte ger upp. Du är så otroligt stark vännen och jag är glad att du har så fina människor omkring dig <3

Lämna gärna en kommentar innan du går :)