Hjärnan går på högvarv…

Det var inte igår jag skrev här precis,tappat motivation och ork. Det är som jag inte finns längre, innan jag ens är borta.
Hur mår jag? – Jag vet inte. Känner mig rätt så likgiltig, funkar det ens?
Jag är orolig för mig själv, jag känner hur jag mer och mer börjar acceptera självmord som en väg ut.
Jag likt min vän försöker ta emot all hjälp som vi kan få.
Man brukar säga att har man nått botten, då finns det inget kvar. Dom glömmer en sak – att under marken finns det jord.

Det blir vad man gör det till kan kastas tillsammans med soporna.
Jag styr inte inte över att mitt psyke är såhär, jag kan inte ändra på mina känslor.

Jag kan bara försöka så gott jag kan för att stå emot och försöka hitta en väg som inte ger förödande konsekvenser.
Man väljer inte sin sjukdom. Det är svårt att förklara – det är få som förstår.
Jag kan inte ens sätta ord på varför jag mår som jag mår.

Likt cancer, om man går med sin sjukdom för länge och inte får rätt hjälp i tid så är risken väldigt stor att man dör.
Vi som lever med psykisk ohälsa har lättare att relatera vilket gör att vi kan förstå på ett annat sätt, men man kan aldrig säga att man förstår helt. förstår du vad jag menar?

Men det jag vet är att någonstans där ute så finns det hjälp som gör att även om man är på sin lägsta punkt just nu – så kommer det alltid att finnas en väg tillbaka genom nya val.
Oavsett om man levt eller lever med en sjukdom så är det så himla svårt att stå bredvid.
Man vill hjälpa, man vet bara inte hur – frustration!

Ingen kommer någonsin förstå hur det är att leva med en psykisk sjukdom som kan trycka ner en så långt i botten.. att man inte kan se något annat alternativ än att ta sitt eget liv..
jag kan inte kalla det självmord.
Jag kallar det långtidsflykt – på heltid. Jag kan inte säga att det är en bra väg – långt ifrån.

Jag kan bara prata för mig själv. Min sjukdom är i led med cancer.
Om man kollar på samhället så är väl en skillnad att om man lider av cancer får man omtanke, kärlek och stöd..
Likheterna är att båda kan vara dödliga..
Vilken sjukdom det än gäller så är det tufft.
När sjukdomen knackar på… Då drabbar det inte bara en, det drabbar precis alla som står runtomkring på ett eller annat sätt.

Att få hjälp när man behöver det är guld värt, men att hjälpa någon annan har alltid betytt mer för mig.
Jag lever inte för att jag vill det, jag lever för att jag måste.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något, kan jag bara rädda en enda människa från att ta sitt liv, då har jag kommit långt.
Jag vet att det är viktigt att inte glömma sig själv i detta trauma, för det gynnar ingen.
När min hjärna väl har börjat jobba så har den svårt att sluta.
Det är som en motor, när bensinen väl är slut och motorn stannar – det är då jag är i som störst fara. För då faller jag helt.

Klandra inte den som var sjuk och tog sitt liv..
Kommer du ihåg jämförelsen om cancern tidigare?
Min vän blev för sjuk, psykiskt. Hon kämpade länge och vi har pratat om hennes hälsa flera gånger. Vi har pratat i nätter..
Där har jag gjort en jättestor och viktig sak! även om jag alltid bär med mig skulden att det var mitt fel, att det var jag som skulle dö och inte hon.
Men jag hade inte kunnat rädda henne… jag hade kunnat skjutit på det för den gången kanske, men det hade hänt inom sinom tid ändå o det är något jag kommit till insikt med och bär med mig i min ryggsäck.
För hon blev för sjuk.

Det får mig att må illa att samhället sviker när man behöver som mest hjälp. Människor ska inte bollas mellan instanser och falla mellan stolarna.
Jag vet inte riktigt vad som håller mig ovanför ytan just nu, försöker att inte göra några handlingar som kommer ta skada för någon annan – svårt.
Självskada är ingen långsiktig lösning, men just nu finns inget annat val för mig, det är min tillfälliga lösning just nu för att dämpa en annan smärta som jag inte kan kontrollera.
För det är mitt sätt att hålla mig i balans, även om balansen är väldigt vinglig.

Jag försöker leva vidare för mina nära, det skulle göra illa dom så mycket om jag skulle fortsätta livet i form av en annan energi.
En underbar själ behöver mig just nu som mest också.
Och jag älskar henne mer än allt.
Men hur länge kan man leva med tanken att man inte vill leva?
är de ens rätt att tänka såhär?
Jag försöker hålla någon kvar trots att livsgnistan är lågt som ett batteri, Tillsammans försöker vi att bilda elektricitet, finna ett hopp om att vi en dag ska bli tillräckligt starka för att klara av det – tillsammans.
Två förvirrade själar med låga batterier, kommer detta funka? Klarar vi av att ladda upp varandra tillräckligt mycket för att försöka rida ut stormen?
Jag vet inte..
Att kämpa själv är svårt, ensam är inte alltid stark.
Vi är inte ensamma i detta – vi har varandra.

3 thoughts on “Hjärnan går på högvarv…

  1. Finaste finaste Jesse, du är så otroligt stark ska du veta och tillsammans ska vi klara det här! <3

    • Vi försöker kämpa så gott de går <3 o du är också stark fina Sofia <3 <3

  2. Usch, mår så dåligt över att du ska behöva genomlida detta 🙁 Vi kämpar tillsammans <3

Lämna gärna en kommentar innan du går :)