försöker vilja detta livet

När jag hade praktik som senare skulle sluta i en visstidsanställning så kände jag att jag fick en balans – delvis.
För mer än 3 år sedan så sa min dåvarande psykläkare att jag aldrig kommer kunna ha ett riktigt jobb.
Men fuck you för du hade fel.

Nu kände jag att efter alla problem som jag har haft så skulle mitt nya liv börja.
Allt skulle bli så mycket lättare. För jag såg mitt jobb som en belöning, mer om det kommer i ett annat inlägg. 

Men 5 timmar senare så raserades min lycka.
Beskedet om Malin kom, att hon inte fanns längre.
Mörkret på insidan blev brutal. Jag kommer aldrig att läka från det, jag får lära mig att finna mig i det som är.
Jag har känt många gånger att livet inte är värt att leva, speciellt inte efter Malins död.

3 månader senare var det dax för nästa bakslag, Natalie orkade inte kämpa mer.
Sorgen av att mista någon man älskar mer än allt gör så jävla ont.

Men när man mår som sämst så ser man också vem som står bredvid i vått och torrt.
Men jag lever inte för ytlighet, jag lever för de som älskar mig och som verkligen finns där.
Speciellt när man behöver dom som mest. Tillit är inget man får, det är något man förtjänar.

Har tilliten brustit en gång så kommer den inte komma tillbaka igen. Jag tar avstånd.
Jag kunde inte ens nämna något om Malins död utan att bryta ihop.
När Natalie inte fanns längre så visste jag att jag skulle behöva vara ännu starkare än vad jag hade varit tidigare.

Jag försökte verkligen finna mig i det som var och kämpa på, hålla masken så mycket jag bara kunde.
Men det var ju också det som gjorde mig sjukare och sjukare.
Jag är inte så stark som många tror att jag är.
Jag började även självskada igen för att ens klara av att existera.

Den här skulden efter Malins död sitter kvar än idag.
“om jag bara hade hört telefonen och svarat när jag var på jobb så kanske Malin hade gått att rädda”.
Det tär på mig och det är så svårt att acceptera.
varje gång jag har hamnat i en djup jävla grop så har jag försökt att ta mig upp och bevisa både för mig själv och för alla andra att jag klarar av detta för jag hade ju varit på denna punkten så många gånger förut.

Samtidigt som jag skulle orka med jobbet och simma med huvudet ovanför ytan så skulle jag samtidigt hjälpa många andra som inte mådde bra.
Men precis som med mycket annat så blir det ibland för mycket.

Oftast så har jag haft lättare för att försöka lyfta upp andra fast att jag själv faller.

När jag var inlagd första gången så var jag långt ifrån frisk när jag väl skrevs ut.
Jag spelade ett spel för att kunna komma därifrån men när jag kom ur “mitt skov” och såg saker från ett annat perspektiv så ser jag alla bra stunder jag har haft.

Jag har världens underbaraste människor runtom mig.

I min närmsta umgängeskrets har jag 5 personer som är trygga för mig, som jag kan gå ner på djupet med.
Jag kan få vara liten i deras armar och dom lyssnar och förstår.

Sen har jag många andra, men inte alls lika nära – fysiskt.
Therese kom till Klippan idag och det är lycka, har saknat henne så enormt mycket. Hon ger mig balans. 

 

Lämna gärna en kommentar innan du går :)